Göteborgsposten – 15 november 1869, sida 1

ter böra anmäla sig jemte titeln och tryckningsorten. hos justitie-statsminixern, som ever att. så vida kanden ej för nesligt brott blifvit dömd, eller förklarad ovärdig föra andras talan. meddela bevis, att intet. hinder: emot skriftens utgifvande förekommer, och dels, i 4 5 2 mom. att boktryckare som, utan att vara försedd med justitie-statsministerns bevis om ord anmälan af ett daghlad eller periodisk skrift. desamma tr skall böta Itt hundra rdr skriftens utg skall inställas intill dess ut iakttagit hvad derom stadgadt är. Men de ganden innebära lika litet enlivt deras ordalydelse som enligt deras rimliga mening, att en boktryckare, blott han har i handom ett tillstandsbevis, skulle få ansvarsfritt trycka en tidning, som utgifves af någon annan än den, å hvilken beviset lyder. Lagen förutsätter tvärtom uttryckligen, att det är utgifvaren, och ingen annan, som skall anmäla sig hos justitiestatsministern och till boktryckaren affemna sitt tillståndsbevis. Det är klart, att boktryckaren måste vara fredad från ansvar, om han har ett tillstandsbevis i sina händer och på erund deraf trycker en tidning i god tro. att den utgifves af den, hvars tillståndsbevis är aflemnadt lilkacom att boktryckaren icke kan vara skyldig att bevisa en sådan god tro. Men om det deremot fullständigt ådagalägges. ej blott att den person, hrars tillstandsbevis boktryckaren har i handom. icke är tidningens utaifvare. utan ock att boktryckaren omöjligen kan vara de om okunnig. så kan boktryckaren icke längre att med samr bevis skydda sig emot ansvar för tidningens tryckning. Skulle t. ex. tillståndsbeviset vara tillräckligt för den fortsatta utgifningen, om den, hvara det lyder, dör och boktryckaren derom underrättas? UIIer om den, som atlemnat beviset. för boktryckaren tillkännagifver, att han icke längre vill åtaga sig ansvara för tidningen? Det har flera gånger inträffat, att personer, för hvilka tillståndsbevis å en tidning varit utfärdadt. hos justitie-statsministern anmält, att de icke vidare ville vara dess ansvariga utgifvare. men att de icke kunnat återfå beviset, och justitie-statsministern har då, såsom vi tro med rätta, låtit underrätta vederbörande boktryckare om att detta tillståndsbevis upphört att vara gällande. Samma förfarande borde tvifvelsutan iakttagas. om det inför justitie-statsministern styrktesatt en ansvarig utgifvare blifvit för nesligt brott dömd, eller att han, såsom vansinnig, blifvit för sina gerningar otillräknelig. Det åligger nemligen justiiestatsministern. jemligt 4 F 1 mom,, att vaka öfver skrifters allmängörande, och dit hörer att tillse, det tidningar ej utgifvas utan behöriga tillståndsbevis. Att icke all slags pröfning härvid är honom förbjuden, torde vara af det ofvan sagda uppenbart; det kommer blott an på, att han icke utsträcker denna pröfning utöfver tillbörliga gränser eller utan pitagliga bevis bygger på sannolikheter eller ovissa slutsatser. Nu har det inträffat, att den ansvariga utgifvaren af en i hufvudstaden utkommande tidning blitvit af högsta domstolen dömd till straffarbete och att, enligt ingången officiel underrättelse han börjat i cellfaugelse undergå detta strafl. Enligt gällande allmän lag får en sådan straft-fånge icke utan vederhörandes tillstånd emottaga eller afsända bref eller bud från eller till annan person inom eller utom fängelset, eller emottaga besök af annan än fångvak tare, vid fängelset anställd läkare eller prest samt de personer, som öfver fängelset hafva uppsigt eller der. till följd af innehafvande tjenstebefattning, ega tillträde, hvarförutom det är stadgadt att sådan fånge skall sysselsättas med arbete för kronans räkning. Justitie-statsministern har tå-Fljd häraf ansett nämnda utgifvare urståndsatt att under skrafsarbelstiden fortsätta tidningens utgifvande och derför låtit underrätta hufvudstadens boktryckare om att hans tillstandsbevis under denna tid icke gäller. Är denna uppfattning oriktig, så synes visserligen vår tryckfrihetsförordning vara i stort behof af ändring i fråga om ansvarighetssystemet, och för bedömandet häraf vore det önskligt, att frågan bletve dragen under h domstolens pröfning. Af de hitti sisna prejudikater. som vi känna, tro vi nemligen icke, att någon säker slutsats i atseende a detta fall kan dragas. umt att fvaren stad2 —2—.——— ———