Göteborgsposten – 15 november 1869, sida 1

A — ene hade ett mörkt väderbitet ansigte med ett frimodigt, otörfaradt uttryck ; den andre var blek och fräknig och hado små ljusgråa ögon, som ständigt blinkade, ständigt voro i rörelse, isynnerhet då han talade lifligt. Den förste hade en välljudande basröst och hans skratt lit klingande; den andre talade i dimpad ton och hade ett sätt att sänka sin röst ända till en hviskning när han talade som mest energiskt. Den förste var kapten och egare af hilften i briggen Pisarro, som seglade mellan Londons hamn och kusten af Mexico. Den andre var hans bokhållare factotum och förtrogne; en man som var hälften sjöman, hälften landtkrabba, som i stormigt väder kunde sköta styret om det behöfdes och som kunde gifva sin herre råd i de mest invecklade frågor rörande affärer och handelsspekulationer. Kaptenons namn var Valentine Jernam, namnet på hans factotum var Joice Harker. Kaptenen hade funnit honom på ett amerikanskt hospital, kännt medlidande med honom och erbjudit honom fri resa hem. På hemresan hade Joice Harker visat sig så nyttig, att kapten Jernam vid framkomsten ej velat skiljas från honom, och från denna tid blef den lille bleke puckelryggen den starke sjömannens vän och följeslagare. I femton år, under hvilka Valentine Jernam och hans yngre bror George plöjt oceanens vågor hade lyckan gynnat dessa två bröder; men aldrig hade den varit dem så bovägen som under de fyra år Joice Harker ledt dem in på kommersiella spekulationer och varit deras rådgifvare dervid. — Idag, Joice, är det fyra år sedan jag första gån