Göteborgsposten – 13 november 1869, sida 2

och utlandet dels genom de många sinnrika anmärkningar, den innehåller, dels genom den fördomsfrihet, hvarmed författaren bedömer hela ställningen och de olika partierna. Renan kommer till det resultat, att Prankrike ännu icke är moget för republiken, att hvarje fosterlandsvän måste önska de konservativa elementernas seger, och att Frankrike skall vara bäst tjent med att bibehålla kejsardömet, men utrustadt och försedt med omkattande liberala institutioner. Pariserrevolutonernas tid — säger förf. — är tör alltid förbi, icke så mycket derför att de materiela vilkoren för en revolution saknas, som derför att förhållandet mellan hufvudstaden och provinserna blifvit annorlunda, och derför att den väpnade maktens öfvervigt öfver den vapenlösa mängden blifvit genom senare tiders nppfinningar så ofantlig, att en kamp skulle vara alldeles hopplös. Ett folk, som har den allmänna rösträtten, vill ej låta sig påtvingas en revolution af sin hufvudstad. Om en revolution kunde tänkas genomförd i Paris, skulle dopartementerna protestera emot densamma; de skulle uppkasta barrikader på jernbanorna, för att hejda bandens utbredning och hindra hufvudstadens proviantering, så att den parisiska revolutionen skulle inom några dagar bli utsvulten. Sedan 1848 har provinsernas sjelfständighet mer och mer utvecklat sig. De stora framsteg, som krigskonsten gjort, jomma tillsvidare företrädesvis blott regerinzarne till godo. Uppfinningen af kanonerna verkade i medeltiden, att de gamla riddarborzaroe försvunno, den ena efter den andra. Artilleriet har nu blifvit så fullständigadt, att en enda salva skulle vara tillräcklig, för att hejda en hel revolution. Förr, då beväpningen var ofullständig, zällde hvarje borgare ungefär lika mycket som en soldat; men genom krigsvetenskapens underbara framsteg har soldaten i våra dagar tått en ofantlig öfvervigt öfver borgaren. Det är derför sannolikt, att hvarje uppror af borgare skall bli krossadt i sin första början. Frankrike synes derför vara beslutet att under ännu en lång tiderymd undvika republiken, äfven om det republikanska partiet skulle utgöra majoriteten. Frankrike ser i sin midt cn hvarje dag stigande mängd af borgare uppväxa, hvilka äro i saknad af hvarje religlöst ideal och ej erkänna någon högre social princip, än individernas vilja. Men gentemot Jem resa sig högre intressen och behof, hvilka fordra samfundets ledning i enlighet med förnuttets och vetenskapens princip, hvilken skiljer sig från individernas vilja. Demokratien menar, att röstmajoriteten kan afgöra allt, men det är ett misstag. Dagen efter en republiks upprättande skulle de monarkiska intressena visa sig i hela sitt förfärliga välde, tillochmed i de mäns själ och åsigter, hvilka vidragit till eller tillåtit republikens upprättande. Det är ganska synbart, att det i det transka folkets lägre samhällsklasser utbredt vsig ett klarare medvetande af deras rättigheter och att det skulle vara en dårskap af regeringen att vilja urdertrycka, i stället för att leda denna rörelse. IIafvets flod kan ej nedslås, men den kunnige sjömannen kan på förhand beräkna densamma och deraf begagna sig. För hvarje gång den franska demokratien låter sig ledas af jakobiner, skall detsamma ske, som då floden stiger. Den stränga trätgiriga och pedantiska jakobinismen kan sätta landet i rörelse och tillochmed gifva dot en viss utveckling, men den skall aldrig kunna skänka det en säker och varaktig författning. Det radikala partiet kan sätta i gång en revolution, men det skall ej kunna hålla sig fast vid regeringen i två månader, sedan detta skett. Tillochmed den dag, då det får majo riteten, skall det ingenting kunna grundlägga, emedan det alldeles saknar elementerna för upprättandet af en solid byggnad. NMer än tio gånger har jag under den sista valrörelsen hört följande rosonnemang: Vi äro ej belåtna med regeringen; hon är för dyr; hon regerar för sina egna idcer. hvilka ej äro våra; vi vilja rösta för den längst gående oppositiosmannen. — ÅJ ären således revolutionärer? — -Visst icke; en revolution skulle vara den största olycka. VI vilja blott göra intryck på regeringen och kraftigt bålla henne i schackk. — Men om kam maren består af idel revolutionärer, så kullkastas ju regeringen! — Nej, der blir ej mer än 20 eller 30 revolutionärer, och regeringen är ju dessutom så stark! Hon har ju sina Chassepotgevär. Detta naiva räsonnemang vittnar bäst om det naiva sjeltbedrägeri, hvari den radikala venstern är fången, då den inbillar sig att landet väljer dem för deras egen skull. Den aldra största delen af valmännen vill begagna dem som en käpp att dermed tukta regeringen, men icke som en staf att stödja sig vid. Man väljer oss, derför att man älskar oss, denna slutsats skulle för oppositionen vara den allra farligaste. Man väljer dem för att ge regeringen en lexa, och i den öfvertygelsen, att regeringen är stark nog att kunna bära denna lexa. I det ögonblick då landet ser, att regeringen är stadd i verklig fara, skall ett sådant omslag ske, att sjelfva det radikala