Göteborgsposten – 9 november 1869, sida 2

5—9 medlemmar, utsedda af samtliga sakförarne i hvarje lands -iustitie-kollegi jurisdiktion. Vad göras till högsta domstolen. Sedan slaget vid Sadowa har Österrike i alla riktningar utvecklat sriheten, och äfven i detta afseende. Advokaturen är der numera ordnad på grundvalen af fullständig sjelfmyndighet. Hvar och en kan efter tagen juris doktorsgrad samt genomgångna praktiska öfningar bli advokat, men står under de vid domstolarne organiserade advokatrådens disciplinära myndighet. Klagan pröfvas först af advokaternas allmänna församling, sedan af högsta domstolen. Det danska sakförareståndet är i det när maste organiseradt lika med det preussiska, och måste de danska sakförarne vanligen inskränka sin verksamhet till vissa domstolar, hvarför de ej anställas till större antal, än som motsvarar behofvet. Samma förhållande rådde till 1848 i Norgo, omen efter 1855 eger en hvar rätt att efter aflagd juridisk embetsexamen med betyget hand illaudabilis vara sakförare vid underrätterna öfver hela riket. Ingen bestämd boningsort, intet begränsadt antal. Af allt detta framgår, att sakförareväsendet ingår i rättskipningen såsom ett nödvändigt och tillika fullt sjelfständigt element af densamma. Men det fordras örverallt för sakförare aflagda kunskapsprof, utom i Sverige, der rättovasendet också af utländingen anses föga gynnsamt. Redan under Carl XI påbjöds, tör att afskalla det ofog som bedrefs med den i lagsaker okunniga allmogen, att ingen, som icke törut af k. hofrätterna vore för habil och skicklig erkänd, borde vid någon rätt efterlåtas att i rättegångssaker parter betjena. Det blef ock sed från 1709, att s. k. hofrätts-advokaterantogos efter ansökan af hofrätterna, erhöllo fullmakt och aflade ed, innefattande deras embetsskyldighet. De voro män, som i likhet med hofrättens öfriga embetsoch tjenstemän idkat akademiska studier samt i hofrätten auskulterat eller vid underdomstolarne inhemtat praktisk skicklighet. Men 1734 års lag öppnade åter dörren för bränvinsadvokaternarfalang, och de ordinarie sakförarne törlorade sitt anseende. Och likväl hade de män, som utarbetat 1734 års lag, föreslagit, att de, som skalle vid domstol föra andras talan, skulle bl. a. vara lagfarne män. Riksdagen fann dock detta vara ett band på den naturliga friheten och ändrade tyvärr ordet lagfarne till förståndige. Denna riksdagens grundsats har sedan alltid tillämpats, då frågan varit att afbjelpa det rådande oefterrättlighetstillståndet, och man har aldrig vågat sig utom denna cirkel, tills slutligen detta års riksdag föreslog, att allmänna fvllmäktige skulle, såsom nämndt, utses af rätten sjelf, ehuru det är tydligt att härigenom sakföraren ej blir sjeltständig, emedan det väl kan hända, att-han ibland behöfver uppträda ej blott inför, utan äfven emot domstol. Derför har ock Högsta Domstolen afstyrkt förslaget. Men nödvändigheten af kompetenta, efter vederbörliga akademiska specimina och praktisk öfning skickliga befunna sakförare vid domstolarne qvarstår. Bristen på dem kan lätt afhjelpas, och kan hela organisationen så vammansattas: För erhållande af fullmakt son. sakförare erfordras, såsom i Norge, en ansökan till justitiedepartem, åtföljd af vederbörliga intyg. Tilltradet till det sålunda anktoriserade saksörareständet är under de gifna vilkoren fullkomligt fritt. Ledningen af ståndets inre angelägenheter öfverlätes åt en genom val inom detsamma utsedd styrelse, som publicerar dess lista samt eger disciplinär myndighet öfver hvarje dess medlem, tillochmed rätt att utstöta honom ur ståndet. Vi antaga, att riksdagen skall, då den snart sammanträder, på fullt allvar upptaga till behandling denna vigtiga sak. —— —— — FÅJ om 22 —