Göteborgsposten – 9 november 1869, sida 1

samt talade på ott så enkeit och rörande sitt om sin kärlek till henne, att hon slutligen trodde det han verkligen älskade henne. — Min tant, yttrade IGon en dag till baronessen, vi äro skiljda genom ett oöfrerstigligt svalg. Ni bär en aflidens bild i hjertat och denne var min vän. Mitt vistande här är ett hån mot hans minne, en grymhet mot er och en smärta utan gräns för mig. — Jag har för åtta dagar sedan för en tid af två år låtit inskrifva mig vid påfliga zuaverna. — Jag har varit nära att sjelf lägga hand på mint lif, men nu är jag mera lugn och inser att en kristen bör afvakta den stund, när Gud kallar honom härifrån. Jag svär er utt icke söka döden, hur välkommen den än skulle vara. Jag skall samvetsgrannt uppfylla miva pligter som soldat. Låt mig blott resa och skulle jag mot förmodan icke stupa, skall jag försöka utt utplåna det dyrkade minnet af er, välja mig en maka och bedja er adoptera min iäldste son så att namnet de Planche-Mibray icke dör ut. Baronessan blickade tankfull mot marken hennes bröst häfdes oroligt och med en röst, den hon fåfängt försökte göra lugn, svarade hon till slnt: — Min herre, ni älskar mig. Jag kan icke tvifla derpå och Gud är mitt vittne att. jag skulle vilja besvara cr kärlek. Fastän mitt :