Göteborgsposten – 5 november 1869, sida 1

skrinet. Detta gjorde ett slut på Michels förbländning, han stoppade guldmyntena i en bred lädergördel, som han bar på sig, tackade och gick sin väg. Hunnen till ett dike, der han gömt sin bössa då han gick in, satte han sig och stödde fundersamt hufvudet i handen. Det föreföll honom som om diamanterna åter strålat emot honom. Han drömde att de voro hans tillhörighet, dessa lika klart som solar lysande juveler. — Hvad gör du här, ämnar du stjäla kaniner? hörde han plötsligt yttras af en stämma i sin närhet. Den talande var Lton, som följt efter honom. — Jag hvilar mig, svarade Michel förlägen. — Du tänker på diamanterna, som den ra damen nyss visade dig och tycker henne vara bra oförsigtig, som har sådana dyrbarheter med sig på en resa. — Åh, hon har nog rätt att det icke är farligt för den som reser på jernväg. — Ja, men det är fulla sex mil till närmaste jernvägsstation oberäknadt att vägen nästan öfverallt går genom skog. — I skogen finns alltid skogvaktare. — Ja, skogvaktare om dagen och tjufskyttar om nätterna. Och den vackra damen vill nödvändigt resa i natt för att kunna afgå med första tåget från