Göteborgsposten – 4 november 1869, sida 3

förtroende, men hvad skulle sägas om verställande direktören för en engelsk jern t. ex. köpte in Covent Garden-Teatern, sedermera sålde den till bolaset för dubbelt den summa han sjelf betalt och slutligen med inkomsten af jernvägen läte uppföra operor? Men detta är just hvad mr Fisk gör: bolagets kontor finnes visserligen i Grand Opera IIOuse men i denna byggnad uppföras äfvensom operor och stora dramatiska produKer, och som teateraffärerna ej gå bra ihop, så får jernvägen släppa till siolerna. igen gass Nardous nya pjes Patrie på denna scen, och man funderar nu äfven på att uppföra Ilamlet. I salongen finnes ett slags kunglig loge, i hvilken mr Fisk nästan hvarenda qväll från en honom enskildt tillhörig buffet bjuder sina vänner och beundrare på förfriskningar och viner af de mest dyrbara slag. Lord Byron och mrs Stowe. Den excentriska och -heliga mrs Stowees försök att skända lord Byrons minne genom att beskylla honom för ett otillåtet förhållande till sin syster, mrs Augusta Leigh, hvilket törhållande skulle ha gifvit anledning till skilsmessan mellan lord Byron och hans hustru, visar sig alltmera såsom en dikt. Fostrad i en i sin egen tanka och måhända äfven i verkligheten förorättad qvinnas för extravagauta fantasier alltid bördiga hjerna, blef idaen af denna qvinna, af lady Byron, sedan den väl hos henne mognat, meddelad åt mrs Stowe, som beslöt att använda den för att nedgöra en af henne såsom gudlös med fromt hat betraktad skald. Ilon drog lika litet i betänkande att på klena grunder i verlden utslunga ett afskyvärdt förtal, som hon för femton år sedan i abolitionistisk fanatism tvekade att af några enstaka rysliga gerningar af slafegare hopsätta en berättelse — Onkel Toms stuga — hvilken stämplade slafegare i allmänhet såsom vilddjur i menniskohamn. Man har låtit henne i det senare afseendet förbli ovederlagd, då slafveriet i sig sjelft var onaturligt och upprörande för vår tid; i afseende på hennes förtal af lord Byron har hon deremot icke varit lika lycklig. En mängd bevis framkommo, såsom bekant, nästan omedelbarligen efter mrs Stowets skrift, hvilka i det allra närmaste vederlade den fromma blästrumpans vedervärdiga historier. Det afgörande beviset har dock först nyligen kommit i dagen. I Quarterly Review ha nemligen nu blifvit publicerade några bref från lady Byron till samma Augusta Leigh, hennes svägerska, hvilka aldrig kunde ha blifvit skrifna, ifall lady Byron då trott, hvad hon derefter berättat för såväl mrs Stowe, som för andra efter hvad det sedermera visat sig. Och dessa bref äro skrifna under tiden för skilsmessan eller kort efter densamma. I ett af dessa bref yttrar lady Byron: Augusta, jag är sanningen sjelf, då jag säver, att hvilken än ställningen må bli, så finnes det ingen, hvars sällskap är dyrare för mig eller som kan mera bidraga till min lycka, än just du. Dessa känslor skola ej under några omständigheter förändras, och det skulle göra mig ledsen om du ej förstode dem. Skulle du hädanefter fördöma mig, skall jag icke älska dig mindre derföre. I ett annat, nare bref yttrar hon: Min dyra Augusta, det en stor tröst för mig att veta det du är i Picca dillyt, d. v. s. hos lord Byron. I ett bref ett par dagar senare yttrar hon: Ålskade Augusta, du har alltsedan jag lärde känna dig varit min bästa tröstarinnal, och ett annat bref slutar sålunda: Farväl! Gud välsigne dig, önskar jag från botten af mitt hjerta. — Det är, som man finner, omöjligt att lady Byron kunde ha skrifvit så till Augusta inom en månad efter skilsmessan, ifall orsaken till denna varit den som mrs Stowe velat ha verlden att tro. Att lady Byron sedermera berättat denna historia äfven för mrs Stowe, kan icke betviflas, och någon annan förklaring öfver framställandet af en dylik osanning kan, ifall man vill mildt bedöma den store skaldens hustru, knappt framställas än densamma som hon sjelf gaf öfver lordens uppförande, neml. att det varit beroende af vansinne.