Göteborgsposten – 4 november 1869, sida 2

och gingo alldeles förbi Munito, som med återandre, en helt ung karl, men det är kanske bäst att jag först tar bort lemningarne efter vår aftonvard. — Åh nej, det behöfs icke, kom bara. Klädd i oljade regnrockar och försedda med laddade bössor, skyndade de ut i det fria hållen andedrägt lyssnade till deras steg, tills det icke längre var möjligt att förnimma det minsta ljud. Då skyndade han uppför trappan in i paviljongen och tillgrep en stor knif, som Hubert låtit ligga bland tallrikarne och faten. Gömmande knifven innanför västen ilade ban ut igen och genom en mörk all af jättelika rhododendrons, som förde direkte fram till slottet. Det lyste både i köket och hos m:me Villemar, men Munito gled så varsamt genom gångar och korridoren att ingen hörde att han inträngt i baronessans sängkammare.