Göteborgsposten – 4 november 1869, sida 2

utvecklas en ganska vinstgifvande undustri. Tidskrister. I. Tidskriftslitteraturen har under senare åren börjat utveckla sig äfven i vårt land till en aktningsvärd och jemväl önskvärd höjd. På de flesta af den andliga verksamhetens områden verkar nu en eller annan tidskrift, och detta är en verksamhet, som skall bli af stort praktiskt gagn. Det är neml. visst, att dagpressen, huru snabbt den än må utveckla sig och ötver hvilka intelligenta krafter den än må förfoga, likväl ej kan så omständligt utreda flera af de på dagordningen stående ämnena, som tidskrifterna. Tidningarne tala till massan. De framkasta antingen initiativerna eller redogöra för resultaterna, eller genomkämpa den offentliga debatten. Tidskrifterna deremot tillhöra mera den intelligenta delen af nationen, den som vill skaffa sig en mera fullständig kunskap om den genetiska utvecklingen af alla detaljerna i en vigtigare fråga. Under det att ett rörligare lif inträdt på det politiska området genom det allmännare deltagande i de offeniliga angelåägenheterna, som framkallats och möjliggjorts genom senare tiders friare lagstiftning, hvad angår såväl staten som kommunen, har äfven behofvet at en god tidskriftslitteratur blifvit mera allmänt. Men härmed ha ock anspråken på densamma stigit. Det är endast rättvist, då vi erkänna, att dessa anspråk mer och mer tillfredsställas af tidskriftsutgifvarne, hvilka på ett prisvärdt sätt vinnlägga sig om att göra denna litteratur så både undervisande och underhållande som möjligt. Vi vilja faktiskt visa att så är, genom att närmare redogöra för de senast utkomna häftena af åtskilliga oss för anmälning tillsända tidskrifter. Och göra vi början med Nordisk Tidskrift för Politik, Ekonomi och Litteratur, utgifven af G. K. Hamilton, af hvilken ett samladt häfte för Augusti-Oktober nyligen utkommit. Detsamma innehåller först forts. af F. Bafers arbete Det skandinaviske Literaturseelskab i Köpenhamn, ett bidrag till Nordens litteraturhistoria, hvilket, ehuru aktningsvärdt i och för sig, likväl heldre bort i en annan torm kommit den stora allmänheten till del. Deremot är den derpå följande uppsatsen Om Politisk Frihet och Sjelfstyrelse af Axel Nybleus en af dessa artiklar, hvilka utgöra en prydnad för en tidskrift, på samma gång den just i våra dagar är ett ord i sinom tid. Det har neml. ej gerna kunnat undgå någon eftertänksam betraktare af förhållandena, att det tör närvarande pågår en sig så kallande demokratisk rörelse, hvilken strätvar efter att ingifva andra föreställningar om statens och folkets ställning ull hvarandra, än de hittills rådande, och hvilkas mål är att undanskjuta monarkien, för alt ersätta den med republiken. Utan tvekan sätter fört. sig ned och utreder denna sak i sin lika skarpsinniga, som lättlästa artikel. Demokratien vill lägga statsmakten i folkrepresentationens händer, emedan denna senare ar uttrycket för summan af statens medlemnar, hvilka tillsammans just bilda staten. Häremot anför förf. Geijers herrliga sats: hvarken mängden eller de få eller den ende skall nerrska, utan rättvisan, som är för alla och ötver alla. Derför kan ej folkets vilja såsom sådan utöfva inflytelse på statens styrelse, utan endast så vida hon höjt sig till det som är rätt och förnuftigt samt gör sig till ett orsan för detta. Man borde således tala om det allmänna förnuftet, i stället för den allmänna viljan, såsom norm för statens verksamhet. Men derför kan ej heller staten vara någonting blott timligt eller någon blott mensklig uppfinning eller inrättning, utan måste hafva någonting evigt och gudomligt i sig eller hafva sin yttersta grund i den evige sjelf, i det gudomliga väsendet. Men såsom sådan måste staten, säger Biberg, erkännas som sjeltständig i förhållande till sina medlemmar, hvilket ock kan inses deraf, att han gifver menniskan vissa rättigheter, hvilka hon ej eger blott genom sig sjelf eller om man föreställer sig henne såsom varande utom staten. Nekas denna statens sjelfständighet så är det en motsägelee att vilja fatta honom såsom ett continuum i tiden eller såsom ett sig inifrån genom en serie af generationer utvecklande lit; hon kan då blott tänkas såsom en mängd af liktidigt existerande menskliga individer, hvilka ej genom något inre gemensamhetsband forenas med det törflutna och det tillkommande. Under det staten sålunda är en sjelfständig makt, hvilken till sitt begrepp stär öfver så väl alla enskilda tillsammans som hvar och en enskild för sig, måste han likväl äfven på ett organiskt sätt i sig upptaga och omfatia