Göteborgsposten – 4 november 1869, sida 2

betyda, svarade hon med det syotska löje hon så ofta antog i hans närvaro: — Jag har intet mer att uträtta här. Baronessan gör förmodligen icke allvar af sitt yttrande att taga slöjan. En ung och skön qvinna kan icke sörja i evighet: Hon skänker dig nog, såsom bevis på sin tacksamhet, sin hand på samma gång du erhåller den redan lofvade rikedomen. Det kunde bli kändt och nå baronessans öron att jag kom hit i sällskap med dig. Derför reser jag så fort vi uppgjort våra räkningar. — Hvilka räkningar? Mig veterligt ha vi inga ouppgjorda affärer. — Jaså, du måtte ha dåligt minne. -— Jag har ju gifvit dem en vexel på hundratusen francs och en på fyrtiotusen såsom betalning för de tjugotusen du lånat mig. — Men detta är icke allt. Då vi för ungefär en månad sedan råkades i Boulognerskogen, lofvade jog att mot en ersättning af hundratusen francs söka befordra ditt giftermål med din tant och för den skull göra Maugeville förhatlig i hennes ögon. Nu är han död och... — Det låter nästan som du ville inbilla mig att han dött genom dina åtgärder, afbröt Lon. — Nej, men jag har ryckt dig ur Dolorcs nät. Utan min mellankomst skulle du nu varit vansinnig. (Forts.)