Göteborgsposten – 4 november 1869, sida 2

gamle IIubert i vreda ordalag försäkra den unge skogvaktaren att någon under deras korta fränvaro, stulit hans knif. — Då har en främling smugit sig hit, inföll LGåonraoroligt. Vi böra se noga efter i sanden om vi kunna upptäcka några spår af misstänkt utseende. Han fattade en lampa och lyste på marken och nu sågo de alla tre i rhododendronsallen tydliga märken efter nakna fötter. — Död och förbannelse! det är Munito som varit här, ropade LGOn. — Hörde ni icke, min herre, utbrast Hubert, skriket i baronessans rum. Leon hörde icke mer, han rusade framåt, ryckte till sig en stege, hvilken han uppreste mot muren och kom på detta sätt in till baronessan. Det var hög tid. Låon rusade på rigenaren och aflossade mot hans hufvud ett pistolskott, som ögoublickligen sträckte honom död till golfvet. Manuel de Maugeville var hämnad, baronessan räddad och hemligheten af förbundet mellan Låon och Munito för alltid begrafven. En vecka efter Munitos död inkom Leon i Corinnes rum och fann henne sysselsatt med att nedlägga sina tillhörigheter i koffertar och kartonger. På hans fråga hvad detta skulle