Göteborgsposten – 3 november 1869, sida 2

om de voro utsatta för någon mystisikation. Från Michels läppar ljöd en fjerde signal, ehuru med samma ogynnsamma resultat. — Du mäste stiga ner i hålet, befallde Låon och borttorkade ångestsvetten från sin panna. Michel vågade icke göra något inkast mot denna tillsägelse, utan lemnude det tåg han medförde till en af gendarmerna, hvilken fästade dess ena ända säkert om Michels lif och fattade med båda händerna i den andra. Baronessan, Lon och korporalen blickade med ängslig förväntan efter den i djupet försvinnande tjufskytten. — Munito! ropade Michel, men erhöll intet svar. — Fågeln har flugit sin kos, skrek han i fullt raseri efter en kort paus och halade sig upp. Munito hade verkligen undkommit oaktadt Michel icke ville tro att han blifvit öfverlistad. Efter sitt sista besök på slottet PlancheMibray, då Munito bekännt sin kärlek för baronessan och fätt det ena dolkstynget efter det andra till svar, fruktade denne vilde, förfärlige man att det utmattade tillstånd hvaruti han befann sig skulle hindra honom från att gäcka gendarmernas vaksamhet, hvarför han