Göteborgsposten – 3 november 1869, sida 2

lopp hade de förenat sig med gendarmerna och anlände snart till den vilda dalsänkningen der värdshuset Ugglan var beläget. IIär stego de af båstarne emedan det var omöjligt att ridande fortsätta den återstående delen af vägen. — Min tant, sade Låon, ni söndersargar era fötter genom att klättra i dessa förfärliga klippor. — Hvad betyder det, svarade hon skakande regndropparne från sin kappa. — Tänk om denue man är beredd på försvar och ni träffas af en förlupen kula? — Nåväl, då träffar jag Manuel. Den unga qvinnan log mildt och hastade med en förvanande vighet och djerfhet uppför det branta berget. Gendarmkorporalen och de tio man han medförde stannade på en afsats, hvilken enligt Läons påstående var den bäst passande, men baronessan vågade sig nästan till hålans ingång och lyssnade med vidgade näsborrar och flämtande andedrägt till minsta ljud. Michel kröp upp på ett några famnar ofvanför utskjusande klippspets och härmade enligt vanan en uggla, men oaktadt detta skrik med några minuters mellanrum upprepades tre gånger följde intet svar, — Han sofver, det är omöjligt att han flytt, hviskade Michel. Leon rynkade ögonbrynen och gendarmerna sågo på hvarandra liksom för att fråga