Göteborgsposten – 3 november 1869, sida 1

— ———— ä — — — ej regeringsärendenas jemna gång rubbas ifall dessa resor ofta förnyas och taga för mycken tid i anspråk. I en konstitutionel stat äro monarkens pligter lika maktpåliggande som ömtåliga. Der vill folket att monarken i sin egenskap af statschef skall deltaga i regeringsbestyren, och vår regeringsreform har uttryckligen anvisat en grupp af regeringsärender, som ensamt af konungen — icke af den tillförordnade regeringen — skola afgöras. Handläggas regeringsärendena lika jemnt och lika omsorgsfullt fastän konungen icke tager del af dem, och blir han genom sin frånvaro främmande för dem, så kan man ju ganska lätt i vår tid, som visar så stor böjelse för den praktiska sparsamheten, blifva benägen att antaga att monarken är öfverflödig. Jag föreställer mig äfven att den tunga börda som hvilar på konungens ministrar skall kännas vida tyngre då monarken icke delar den med dem. Det är äfven påtagligt att de definitiva besluten i ganska många frågor skola fördröjas under och genom konungens så tätt på hvarandra följande resor, och allmänheten skall möjligen komma på den tanken, att H. M:t mindre än sina företrädare är intresserad af, följer med och gör sig hemmastadd i regeringsbestyren. Ni torde erinra er att vid sistförliden riksdag fattades beslut om förändrade stadganden angående främmande kristna trosbekännare och deras religionsöfning, i sammanhang hvarmed riksdagen äfven beslöt upphäfva 1860 års förordning rörande ändring i gällande bestämmelser om ansvar för den som träder till eller utsprider villfarande lära. I begge dessa frågor har K. M:t enligt rege ringsformens föreskrift infordrat högsta domstolens utlåtande. Mot riksdagens beslut i begge dessa frågor hafva de ledamöter at högsta domstolen, som det ålegat att yttra sig, framställt motiverade anmärkningar, hvilka slutats dermed att högsta domstolen icke ansett sig kunna tillstyrka K. M:ts bifall till de ifrågavarande besluten. Deraf bör dock ingalunda dragas den slutsats, att högsta domsto len är obenägen för en utvidgad religionsfrihet; det är blott formella brister i förslagen som vållat h. domstolens afstyrkande nu. Den utförligaste kritiken har justitierådet Södergren anställt och deri ådagalagt både sin skarpsinnighet och sin stora lärdom. Jag antager med fullkomlig visshet att den stora frågan snart återkommer i en annan form. Att den äfven skall göras till föremål för kyrkomötets behandling kan ej bestridas; det har visserligen skett, men påståendet avt ko nungen och riksdagen, med kyrkomötets förbigående, kan i saken besluta, har påtagligen tillkommit af förhastande. Enligt 87 S 2 mom. regeringsformen erfordras allmänt kyrkomötes samtycke då kyrkolag skall stiftas, förändras eller upphäfvas, och i föreliggande fall gäller det att ändra och upphäfva 1:a och 2:a paragraferna i första kapitlet af nu gällande kyrkolag. Det är otvifvelaktigt att regeringen med ledning at riksdagens uttalade åsigter i frågan kommer att framlägga ett förslag i ämnet, och den proceduren är tvifvelsutan den ändamålsenligaste, ty det är rent af orimlig! fordradt att riksdagens lagutskott -— alltid upptaget af en massa motioner — skall medhinna att utarbeta lagar. Jag bör dock för bereda er derpå, att högsta domstolens ofvan omförmälda afstyrkande sannolikt blir ganska skarpt ogilladt i ÅDagens Nyheter, som äfvan i dylika frågor naturligtvis är mycket studerad. Den förfiutna veckans mest glädjande tilldragelse här var sabriksidkaren J. Michaölssons storartade gäfva till högskolesonden. Med räntan af denna gåfva — 50,000 rdr i präktiga värdepapper — bör ju en lärare kunna aslonas. Gifvaren är en aktad vetenskapsman, en skicklig teknolog, som samlat en betydlig förmögenhet på tillverkningen af stearinljus en industri som han och hr L. J. Hierta här införde. Jag föreställer mig att i en så stor stad som Stockholm bör finnas ganska många törmögna enstöringar, utan närmare slägtingar, hvilka, blott de tagas på rätta bogen, skola bli högskolan bevågna när de komma så långt att de förordna om sin yttersta vilja. Men onsk