Göteborgsposten – 1 november 1869, sida 2

— — — — för vän, den han så skändligt velat bedraga. Manuel hade verkligen ej sagt baronessan, hur föraktlig hennes mans systerson var. — Jag vet, fortfor han djerft, att min onkel icke älskade mig samt att ni åtminstone till en del ärft denna motvilja. Jag förebrär er icke detta, min tant, glöm det blott och låt mig hämnas vår olycklige vän. Den samvetslöse skrymtaren förstod att åt sina anletsdrag gifva ett så uppriktigt uttryck att baronessan dårades derutaf. — Hr de Villenave, sade hon med högtidligt allvar, jag mottar det bistånd, ni erbjuder mig, ty jag har svurit att icke hvila förr än Manuels baneman fått sitt straff, ni är således från denna stund min bundsförvandt. LGon böjde ett knä och mumlade det enda ordet: — Tack! — Hr de Villenave, återtog baronessan och framtog ur ett schatull ett stort omsorgsfullt försegladt kuvert, på hvilket lästes: mitt testamente, — samma dag zigenaren Munito försonar sitt brott på schavotten, tar jag farvil af verlden för att i ett kloster tillbringa den återstående delen af mitt lif, och på samma dag skall den rikedom jag eger återgå till den källa hvarifrån den härleder sig, Detta testamente som ni ser i min hand, gör min mans systerson till min universalarfvinge. — Min