Göteborgsposten – 1 november 1869, sida 2

samt låtsade sig icke se de grimaser Låon gjorde härvid. — Den stolta baronessan, fortsatte Corinne, har naturligtvis sin stams vilda instinkter och har svurit att hämnas. Om du, I don, lofvar din tant att göra mördarens återfinnande till din lofnadsuppgift, kan jag ansvara för att hon lofvar dig sin hand såsom belöning. Morgonen härefter for Leon helt och hållet svartklädd till Planche-Mibray. Då den gamle kammartjenaren anmälle för baronessan Låons ankomst var m:me villemar färdig att bedja henne ej mottaga honom. Men Lcon var då redan i vestibulen. Han nalkades långsamt sin unga tant samt förde vördnadsfullt hennes hand till sina läppar. Hon gaf honom ett tecken att följa sig in i salongen, tog plats i en soffa och inbjöd Låon med handen att sätta sig bredvid henne; han förblef dock ödmjukt stående och yttrade med låtsad rörelse: — Min tant, jag var i Paris, då jag fick kännedom om den förfärliga olycka som drabbat både er och mig. Manuel var er utkorade brudgum och min bäste vän. I förlitande på att Manuel varit för stolt och finkänslig att icke förtiga den usla intrig, i hvilken den vackra, högsinnade Pauline Rågis nekat att deltaga, blygdes icke Lon att kalla