Göteborgsposten – 30 oktober 1869, sida 2

emot sig, och deras blodiga tillintetgörelse skulle endast vara alltför säker. Armeen, men isynnerhet linien, är neml. utom sig af raseri öfver de kränkningar, för hvilka de varit föremål å de radikalas sida med anledning af dess uppträdande mot arbetarne i Aubin, och det är ej osannt, då man säger, alt de, åtminstone i Paris, brinna af begär efter hämnd. Den ej alldeles extrema venstern har åter haft sammanträde hos Jules Favre, för att enas om ett så mycket som möjligt gemensamt uppträdande. Å andra sidan har äfven högern haft sitt möte, men endast tolf deputerade infunno sig, hvilket var något helt annat, än på den tiden arkadierna drelvo grefve Walewski från presidentstolen i kammaren, derför att han djerfdes gynna en sådan deputerad som Emile Olivier. Spanien tyckes dock till sist skola komma att bli republik. Om man väljer hertigen af Genua eller hertigen af Montpensier, skall regeringen splittras, och ett väldsammare borgerligt krig än någonsin bryta ut. Härför rädes man. Den ende kandidat, som skulle kunna, om ej tillfredsställa, likväl bålla de olika meningarne nere, vore titulärkonungen Ferdinand af Purtugal; men han vill ej. Det af cortes nedsatta femtonmannautskottet, som skulle afgöra i denna sak, har åtskilts, utan att kunna komma öfverens, så att det hittills rådande provisoriet skall fortvara. Men detsamma är i längden ohållbart, om det ej öppet öfvergår till en republikansk statsform. På Cuba och Portorico har genom ett dekret oinskränkt religionsfrihet blifvit) förklarad. I Preussen synes en mera genomgripande ministerförändring ega rum. Förutom finansministern v. d. Heyåt, skall äfven handelsministern grefven af Itzenplitz och kultusaministern v. Möbler afsgå. Med anledning häraf har v. Bismarck måst lemna sin nervrekreeringsort Varzin och återvända till Berlin. Apropos Bismarck innehåller den ansedda Edinburgh Review om honom en träffande karakteristik: Hans äregirighet går långt, och han förvexlar nästan landets intressen med sin personliga makt; han glömmer aldrig en kränkning och förföljer på det oförsonligaste den, som förnärmar honom. Hans starka vilja urartar stundom till oklok hårdnackenhet; han fruktas af sina underlydande och vi ha aldrig hört, att någon älskat honom. Då han ser alla utvägar afskurna, öfvergår hans mod till en dumdristighet, liknande spelarens som sätter allt på ett kort. Han kan med förvånande säkerhet påstå raka motsatsen till sanningen, men ännu oftare säger han nakna sanningen — då han vet, att ingen tror på den. Han är en stor skådespelare och spelar hvarje roll, som tilltalar honom, på eit alldeles beundransvärdt sätt. Ilan förstår avt i samtal smickra sina åhörare, i det han ger sig mine af att hysa en uppriktig högaktning för deras talanger, och om de gå bort, hän ryckta öfver hans nedlåtenhet, så ler han åt de dårar, som taga tomma ord för klingande mynt. Hans förakt för menniskorna är djupt. Sjelfständighet är för honom förhatlig; men han hyser dock en viss aktning för densamma. I ministören finnes ej en enda karakterasast man mera qvar, och detsamma är fallet med de vigtigare befattningarne i den ötriga civilstyrelsen. Det är blott få saker och personer, som kunna vara säkra för hans hån. Orlofssedeln är just icke synnerligt smickrande, men desto mera sann. Från Dalmatien ingå för Österrikes regering obehagliga underrättelser. I den sydligaste spetsen af landet, vid Budua, ha visat sig talrika insurgentskaror, hvilka sägas ba inträngt från Montenegro, och de hålla nämnda stad alldeles innesluten, under det att de genom öfverrumpling skola ha bemäktigat sig fästet Stanievich. Det är svårt au förstå, hvaraf det kommer sig, att en truppstyrka om 20 bataljoner icke redan för länge sedan fått bugt med en hop upproriska bergsboer. Det kan endast förklaras genom understöd i vapen och ammunition från Mon tenegro och Herzegowina, hvilka man måste afskära.