Hon var säker om att de flammande ögonen åter skulle visa sig för henne och satte sig derför vid fönstret. Det dröjde ej heller länge innan de glödde emot henne. I samma stund upphörde hennes tårar att rinna och endast lydande det outsläckliga hat, hon bar till den obarmhertige härjaren af sin sällhet, släckte hon lampan och beväpnade sig med en laddad dubbelbössa, som trädgårädsmåsiaren glömt i ett hörn af salongen.