preussisk-österrikisk allians skall komma till stånd, hvilken ej osannolikt skall kunna diktera för sina grannar på båda sidor befallningar och gitva den evinnerliga orientaliska frägan just en sådan lösning, som skulle minst behaga den sjuke mannens presumtive arfvinge. Planen om, att cesar i vestern och czaren i öster skulle räcka hvarandra handen tvärsöfver Tysklands område, är en tanke at äkta napoleonskt ursprung, och verlden har ej glömt timmerflotten vid Tilsit eller den betydelsefulla anblicken af tvenne hjeltar vandrande arm i arm, eller forklaringen om att ven stor mans vänskap är en af himlens största skänker. En annan Napoleon och en annan Alexander sitta nu på tronen, och Beust fattar planen och Fleury väcker förslaget och Frans Josef ger under sitt torestående besök i Italien Victor Emanuel en hemlig vink, och när då Frankrike och Ryssland samt Osterrike och Italien stå på samma sida, skall Preussen visserligen icke bli krossadt, ty det skall då neppeligen inlåta sig i någon kamp, men det skall bli nödsakadt att nedsätta sina anspråk, att afstå från Sydtyskland, att slappa bandet inom Nordtyska Förbundet och framför allt att afväpna. att ingå på de vilkor, som uppställas för en allmän afväpning. Det är för att förbereda allt till ett lag igt uppenbarande af denna storartade plan, som kejsar Napoleon uppskjutit sammankallandet af den transka lagstiftande församlingen. IIvad skola hans inhemska siender kunna säga, om han kan uppvisa ett så lysande resultat af sin utrikes politik? Hvilken utsigt skall det finnas tör orleanisterna eller tillochmed för republikanerna, om kejsaren genom att förkunna afslutandet af en ny quadrupelallians skall vara i stånd att hänvisa på Preussens förödmjukande såsom grundvalen för verldsfredens varaktiga upprätthållande? Så långt går i våra dagar vissa personers kombinationsförmåga. Times menar sig väl icke tro på sramgången af dylika planer, men visst är, att det stora bladet hyser en ej ringa fruktan för desammas genomförande, hvari vi skulle för vår del se en oneklig vinst för vår verldsdels blitvande lugn, grundadt på allmän afväpning. Om neml. Times ej sjelt trodde derpå, skulle det väl icke försöka att draga Österrike bort från dess allians med Frankrike och söka att bana väg för dess närmande till Preus sen i stället. Bladet fruktar antagligen, att den österrikiske rikskansleren som skall åttölja sin kejsare till Orienten, skall begagna sitt sammanträffande derstädes med de mänga lursdliga och diplomatiska notabiliteterna, som skola infinna sig vid Suezkanalens öppnande, till nya underhandlingar och planer mot Preussen. Bladet försäkrar, att det under de tre sista åren ständigt hyst den fasta öfvertygelsen, att ett innerligt och hjertligt förstånd mellan Preussen och Österrike skulle lända ull bådas sanna gagn, och om denna åsigt, såsom det sortsarande tror, verkligen är den riktiga, skall — säger Times — ingen aldrig så klyftig och verksam politiker kunna under längre tid förhindra dess genomförande?. Denna artikel stärker den från eå många håll ingångna underrättelsen om, att kronprin sens af Preussen resa till Wien var lord Clarendons verk; men de anförda skälen för en allians mellan Österrike och Preussen bekrälta å andra sidan att England genom denna inblandning ingenting uträttat. Det vigtigaste är emellertid, att Times verkligen gjort Napoleon den tjensten, helt visst ej alsiguigt, att inför verlden ådagalag ga, det Napoleon verkligen fulltöljer en freaspolitik och vill genomdrifva en afväpning, för hvilket ändamål han söker att skapa en maktallians tillräckligt stark, för att tvinga Preussen, den enda eröfrande staten f. n. i Europa, att uppgitva sina utvidgningsplaner och medgilva en reducering af mina omätliga rustningar. Constitutionnel säger ock, närmast med anledning af Virchows förslag i Preussens deputerade kammare angående en m nskning af armåen och hans diplomatiska bemödanden om en afvähnings åstadkommande: Det är i närvarande ögonblick alldeles obestridligt, att Frankrike förkastar eröfringspolitiken och i intet hänseende hotar Tysklands oberoende, och eftersom det ej vill sjelft företaga några eröfringar, måste det utantör sina gränser uppmuntra allt, hvad som kan hämma eröfringspolitiken hos de öfriga makterna. Ej mindre afgjordt är det, att den olantliga utsträckning, som Frankrike, Öster