Göteborgsposten – 26 oktober 1869, sida 2

gick på ackord, som blott ville se sig sjelf till godo. Men för dessa perioder äro sådana gestalter der endast för att vemotståndligt rycka sitt tragiska öde till mötes. De enskilda måste gå under i kampen, Vål dem, om de i denna död genom sin enskilda handling lyckas vinna det andliga lifvet; om deras nederlag i tiden binder segerkransen för evigheten! Ve dem, om de, stödjande sig på ett ruttet föråldradt, sjelfva äro så ansrätta, så hemfallna åt jagets dyrkan, att de ej kunna uppgifva detta för det allmänna — deras tall innebär då en oåterkallelig dödsdom, och de träda ned i grafven, utan att dragas upp derur annorledes, än då konstens gudinna kal ar dem fram, för att efter historiens vittvesbörd ställa deras tragiska kamp afskräckande för menskligheten! En dylik tragisk gestalt var Maria Stuart i Skotland, som måste gå under i de bada tidehvarsvens brottning, midtemellan hvilka båda hon befann sig. Ilennes historia är i och för sig ett drama, och gerna återvänder skalden eller konstnären dit, för att der hemta nytt stoff till förarbetning. Och mer än tillräckligt sådant erbjuder feodalismens kamp mot kungadömet, protestantismens mot påtve dömet, mellan hvilka stora tidsmoment de en skilda menniskornas likväl städse sig lika passioner drefvo sitt spel. Då Maria Stuart, 6 dagar gammal, blet Skotlands drottning, 1542, råddo ännu medel tidens hela sjelfsväld i Skotland. Det omskapningsarbete, som de fem konungar företagit, hvilka föregått henne, hade gjort föga framsteg. Städerna hade föga föräkats eller törstorats i landet, hvilket deremot var betäckt af hedar och späckadt med fasta slott. Klanerna och länegodsen bibehöllo sig i Bin ursprungliga styrka. De funno ingen motvigt hvarken i kommunerna, som icke voro tillräckligt utvecklade, eller i konungamakten, som ej vunnit blifva nog mäktig. Lagstittande och verkställande makten, såväl som domaremakten, låg alltjemt i adelns händer, som styrde parlamenten, presiderade i domstolarne, utgjorde den feodala armen samt förskaffade sig illochmed domsrätt i städerna. Konungarne, som icke hade någon sjelfständig styrka för att tygla adeln, måste begagna sig af den ena länsherren emot den andra, i det de drefvo siva fiender från deras besittningar, för att ofverlemna godsen åt sådana, som voro deras sänner. De omflyttade sålunda den feodala makten, utan att försvaga den. Maria Stuarts em föregångare på Skotlands tron hade också dukat under för den skotska adelns motspäntighet, hvilken för öfrigt underblåstes af Engand, som strälvade etter alt med sig törena denna hälft af Albions ö. Offer för ett sam hällstillstånd, som var starkare än de sjelfva, hade de ännu unga fallit för sammansvärjningarne eller under drabbningarne. Den äldste sland dem hade ej öfverletvat sitt 41:sta år, och alla hade de efterlemnat tronarfvingar i omyndig ålder. Gevom de långvariga förmyntareregeringarne inträffade ej blott ett afbrott den kungliga verksamheten, utan tillochmed en konungamaktens förlamning. Adeln återtog, hvad den förlorat i makt, och Skotland åter roll i sin oreda. Sålunda hade dessa fem konungar åt sig bibehållit det gamla sambällsullständets vådor, hvilka yttermera ökades för Maria Stuart, under hvars minderårighet fullbordades en reformation i de religiösa ölvertygelserna, hvarigenom nya anledningar till uppror och stridigheter uppstodo. Den prote stantiska reformen bidrog att gitva styrka och utvidgning åt den aristokratiska anarkien. Marias minderårighet upptogs af stridigheterna mellan tvenne partier, som täflade om makten samt om Maria Stuarts person och arfslott, stödjande sig det ena på England, det andra på Frankrike. Härunder tillbragte Maria sjelt nära 6 år på slottet Stirling hos sina tvenne guvernörer, lorderna Erskine och Livingston. Men efter skottarnes stora nederag mot engelsmännen vid Pencky fördes hon till Inch-Mahome, beläget midt i sjön Menteith, för att vara sredad för engelska armeens ströftåg. Hennes mor fann henne likväl ej eller här tillräckligt säker, utan lät fora henne jemte hennes då 17:årige broder, lord James, och några jemnåriga flickor vill Frankrike, vid hvars hof hon uppfostrades, såsom illämnad brud till Frankrikes kronprins, tillsammans med Catharina de Mödicis döttrar och under tillsyn af Henrik II:s syster, den ärda Margareta af Frankrike. Detta hot var vid den tiden det praktfullaste, finaste och Hon tryckte lätt Corinnes hand till afsked D —