Göteborgsposten – 26 oktober 1869, sida 2

Jag är säledes öfverflödig, klagade den lille mannen och tuggade på sina läppar. — Nej, visst icke! Corione uppgaf numret på det hus vid rue Caumartin, hvarest hon sett Låon i fönstret. — Jag måste genast, tillade hon, veta hos hvem han håller sig dold och orsaken till hans förvirrade utseende och uraktlåtenhet att helsa på mig. — Madame, jag skall sjelf utforska det ni önskar, gif mig blott två timmars tid så, skall allt vara er klart. — Jag ger er anstånd ända till midnatt, då jag väntar er hemma hos mig. Corinne gjorde en behaglig afskedshelsning och försvann. Den sluga och beräknande qvinnan hvälfde i sitt hufvud många planer. — Leon ser ut som en fåne, mumlade hon halfhögt; är han galen, tänker han icke mer på baronessan de Planche-Mibray? Jag får aldrig mina hundratusen francs, såvida denna skenbara sinnesförvirring icke kan botas. Klockan tre qvart till tolf steg hr Päcontin öfror Corinnes tröskel. — Hr de Villenave har blifvit så godt som enleverad af en qvinna som efter operabalens slut förde honom till sitt hem för att soupera, yttrade han. (Forts.)