Göteborgsposten – 25 oktober 1869, sida 1

art, hvilken städse framstod såsom en, oaktadt all den qvinliga karakterens gålsullhet, objekLiv och lefvande gestalt, med hvilken åskådaren kunde känna, fröjdas och lida. Vi ha hirtills hos m:ll Aberg mest haft tillfälle att framhålla det omsorgstulla studium, hon nedlägger på sina roller, men vi ha ej sällan dervid saknat denna värme, denna känslans glöd, som måste oemotständligt rycka åskådaren med sig, denna eldkälla ur hvilken skådespelerskans inspiration framväller. Den fanns städse hos t. ex. nuvarande fru Raa, mot hvars uttorande at mången roll i dess helhet slersaldiga anmärkningar kunde göras; men som dock alltid beherskade och hantorde sin publik genom den ögonblickets inspiration, som kom tilleutbrott i än det, än det momentet, I Maria Stuart har mill Aberg funnit en uppgilt, som å sin sida rycker henne med sig, och hennes spel har slera gånger förts af inspirationen upp till en höjd at konstnärlig kratt och helgjutenhet, som låtit oss beundra äfven on, hittills nästan för oss okänd sida hos denna skådespelerska. Tul såväl hr Åhlströms återgifvande af Darnley, hvilket i de törsta akterna var högligen sörtjensttullt, men sedan bleknade och stundom nästan hotade att öfverspringa i det kragiskas motsats — hvari väl ock hela teckningen af denna karakter hade on stor del —, som hr Österbergs ganska förtjenstfulla framställning at Bothwell, hr Wagners af Rizzio och br Boströms at Lethington etc. avhålla vi att rå vid vår fullstanuigare redogörelse för slycket återkomma. Likaså ull hr Åhman, såsom Knox, en solid och jemn framställning, som dock sakvade den ynritanska fanatism och Kcratt, den hela karakteren genombrytande glod, som kan komma åskådaren att förstå denne underbart mäktige man, denne massornas enväldige beherrskare. Dock mera härom sedan. Nordraaks i pjesen inflätade musik är i och tör sig mästerlig, al oändlig täckhet och behag, och af den mest originela, men dock historiska färg. I korthet: uppsättningen af Maria Stuart i Skotland kan med tullt fog sägas ha varit bland det bästa som vi ännu sett på Göteborgs scen, De ytwe anordningarne äro gjorda med all historisk noggrannhet och sammangjutas på ett effektrikt sätt med bela dramat. Dock torde vi kunna spörja, huruvida icke en Maria Stuarts hof bort räkna flera enom grace, behag och hof-fashion framstäende damer, än det gjorde, på det att iaynnerhet första aktens hoffest må vara en verklig fest. Likaså torde den qväsvande röken i sståa akten kunna förekommas. Kostymerna voro praktfulla. Och det hela angat åter den olverlagsna törmäga, som hr Josephsson besitter, at al vära ej betydliga sceniska ressurser veta åstadkomma så mycket och ordna det på ot sådant sätt, att ögat ingenstädes stöter emot något, som ej borde soresinnas. Gardagens föreställning gass för i det närmaste utsäldt hus och med oförminskadt bifall, deraf dock, med rätta, lejonparten. tilloll Maria Stuarts representant, m:ll Åberg. Den lycka stycket gjort berättigar oss till antagandet, att det skall fortfarande draga goda hus.