Göteborgsposten – 25 oktober 1869, sida 1

samma förbittrade tonfall som förut, hade Fantreluche med vrede svarat: — Hon förnekar mig. Men nu var hennes röst så lugn, så öfvertygande att han utropade i smärtfull ton: — Ni är då... inte... ni är då... inte... — ÄEr dotter, ifyllde hon och tillade, jag skall när ni vill lemna er bovis derpå. Fanfreluche tyckte att något sönderslets i hans bröst och krypande på knä fram till baronessan, sade han under hjertslitande snyftningar: — Jaga inte bort mig, utan att ha för!å tit min djerfhet . .. jag vet... att jag ... är brottslig i era... ögon ... emedan... jag har vågat kalla er... min dotter. Hade jag cj trott er vara det, så skulle jag aldrig velat skiljas från galererna. Jag har lefvat mer än tjugo långa år i vanära och elände, och min enda tröst har varit hoppet att en dag få återse min dotter. En dag underrättade man mig att hon var vacker, rik och lycklig. Jag försökte då till en början att glömma henne, men smäningom insåg jag det fåfänga i detta försök. Min längtan efter henne tilltog med hvar dag, och fastän jag visste att jag till slut skulle bli benådad, kunde jag ej vänta derpå utan rymde en dag. Ni kan aldrig fatta, madame, hvilka faror och mödor jag sedan dess utstått. Och