Göteborgsposten – 23 oktober 1869, sida 1

eöm 80—v — bådskapet hit och många farhågor voro nu utplånade, mången oro stillad. Den pinsamma perioden af hopp och fruktan gal emollertid anledning till följande lilla historia. På det kontor, hvarest de twillförlitligaste underrättelserna om fartygets öde borde kunna hemtas, inträdde Onsdagen på aftonen tvenne qvinnor af den aktningsvärda medelklassen. Sorgen stod målad i deras anletsdrag och med darrande röst sporde den ena: ÅÄnnu inga underrättelser från Mary:? — Nej, tyvärr, ännu inte, men vi vänta hvarje ögonblick. En djup suck och några qväfda snyftningar, hvilka funna eko hos väninnan vid hennes sida, och de båda qvinnorna föravunno. Stackars menniskor, susade det från pulpeterna och det var en stunds dyster sorgsenhet på det eljest så lifliga kontoret. Kom så Thorsdags afton och med den åter de båda qvinnorna. De syntes ännu sorgsnare, ännu mera nedslagna än föregående aftonen, men de hade ännu icke hunnit framföra sitt ärende förr än ett gladt: NMary är sramkommen! klingade dem till mötes. Förunderligt! Knappt voro orden utsagda förr än tårarne störtade fram ur de båda qvinnornas ögon och da rusade på dörren under den våldsammaste gråtparoxysm, hvilken förhöll sig till föregående dagens snyftningar som nordanstormen till vestanfläkten. De va glädjetårar! menade yngste kontoristen. Misstag! Menniskorna hade hoppats att bli enkor, derföre snyftade de igår men stormtjöto idag, brummade en af kontorets äldste och ho, ho, ho, ha, ha, ha, hi, hi, hi, ljöd det i korus från pulpeterna och så vardt det åter ljust och gladt på kontoret. Men vi tro som yngste kontoristen, vi, ty glädjen läskar ofta ymnigt med tårarnes källa ögon, dem sorgen lemnat brännande torra! Och derför önska vi, att de snälla gummornar med görligaste första måtte få omfamna sina elterlängtade gubbar. Det går en suck genom naturen. Det är en dödsaningens suck, som dock för menskliga öron låter som — kackel. Ty snart skola de stora gåsmorden börja, en och annan afrättning har redan egt rum och nekrologen har lästs på våra restauranters matsedlar. Det är med gåsen som med påfven. De ha båda förlorat den helighet, som de förvärfvat i Rom, gåsen på Capitolium, påfven i Vatikanen. Gåsen halshugger man utan miskund, påtven får sitta qvar på sin vacklande tron af miskund, det är hela skilnaden, en högst obehaglig skilnad ändå — för gåsen. Det gifves 8s. k. olycksmånader. Mars är en olycksmånad för de svenska konungarne, November tör de svenska gassen. Monarken kan dock icke alltid smickra sig att bli älskad ofter döden, men det kan gåsen, kan är kanske för mycket sagdt, ty gåsen är verldsberyktad för sin dumhet. Ankan är bestämdt qvickare, ty hon har skaffat sig ett namn inom tidningspressen, hon, och henne tryfferar man. Hvem har väl någonsin hört talas om tryfferad gås? På fina middagar möjligen, der hon-med silfvergaffeln sjelf petar i sig tryffeln. Finnes väl någon fläck på jorden, der man spisar tryflerad gås? Jo, i Helsingland — nej, i Nerike kanhända, ty der går man vid det här laget och nosar efter tryffel lika intresseradt och envist som man för ett år sedan luktade efter petroleum i Dalarne. I Orobrotrakten kanske man snart får så god råd på tryffel, att man kan tryslera hela fågeln, på andra ställen får man nog som hittills inskränka sig till att tryffera-lefvern. Den som lefver, får se! Aftonens dramatiska representation å Nya Teatern skall utan tvifvel komma att bilda epok i våra nyaste teaterannaler. Man ger då Björnstjerne Björnsons mästerstycke Åaria Stuart i Skotland. När publiken i afton, vi vilja hoppas i stort antal, församlats i tentersalongen, när ouverturens sista toner förklingat och ridån går upp för den stora riddaresalen i IIolyroods slott, der den sköna, stolta drottningen tråder dansen, omgifven af hela sitt lysande hof, tänker helt säkert ingen af åskådarne, hvilka mödor och ansträngningar, alla kostnader oberäknade, som föregått innan man lyckligt och väl kommit så längt. Under det att större scener på instuderandet af ett sådant stycke kan få använda flera månader, har man här icke kunnat disponera ölver mera än några veckor. Följden har också varit att sujetterna måst underkasta sig repetitioner, snart sagdt från morgon till qväll, ja, ibland hardt när från qväll till morgon, ty i Onsdags, då generalrepetitionen försiggick, höll man på i en sträcka från kl. 6 på aftonen till efter midnatt. Det vore sorgligt, om all denna sträfvan att åstadkomma något verkligt godt, icke skulle vinna det erkännande af allmänheten som den förtjenar. Vi tro oss dock knappast behöfva hysa en sådan fruktan, ty vi veta att stycket kommer att gifvas så, att hvar och en som dertill har råd och lägenhet omöjligt skall kunna afhålla sig ifrån att se det icke en utan flera gånger. Det spännande i handlingen, som gör att intresset växer scen för scen, akt för akt, Kichard Nordraaks högst karakteristiska musik, som äfven den på ett förträffligt sätt bidrager till att sätta oss in i situationen, de nya, briljanta kostymerna och styckets ytterst vårdade iscensättning för öfrigt tro vi skulle vara tillräckligt dragande krafter, men vi kunna derjemte försäkra att rollerna blifvit så lyckligt fördelade, att man med all säkerhet kan vänta mA — I — — —2 — — 0