Göteborgsposten – 23 oktober 1869, sida 1

— Från Musei tafvelgalleri. — Anekdot. När solen skiner så klart och vackert från en hög och blå himmel, som hon gjorde igår och kanhända gör det just nu i denna stund, då du, benägne läsare, godhetsfullt behagar ögna igenom krönikan, glömmer man gerna de många stormiga dagar och nätter, som gått före. Att kunna glömma är understundom höjden af all mensklig lycka. Inom glömskans skal gömmer sig ofta hoppets äkta perla. Och för en kort stund af oblandad glädje glömma vi menniskobarn ej sällan långa år af verkliga eller inbillade sorger. Men när stormens väldige ande under den förflutna veckans dystra nätter jagade molnen i ursinnig fart öfver fästet och kom dem att likt ett sönderslitet dok fladdra kring Lunas bleka anlete, när han upprörde hafvets djup och vräkte skyhöga vågor öfver de menskliga nötskalen, kring hvilka Aegirs döttrar sjöngo sina trollska sirönsånger, när han krossade master och rår som stickor och strå och sönderslet de väldigaste segelmassor lika lätt, som en uppretad qvinna rifver sönder en spetsnäsduk, når hafvets brus och stormens dån då och då öfverröstades af det fasansfulla dödsskriet från de arma, hvilka sjönko ner i den våta grafven, öfver hvilka snöstormen förgäsves sökte breda sitt hvita täcke, när hundradetals krattiga män och förhoppningsfulla ynglingar i förtid rycktes bort från dem, hvilkas stöd, hvilkas glädje de varit, i de nätterna såddes i månget menniskobröst sorgens frö; vattnadt af förtviflans tårar skall det växa upp och bära bittra frukter och