Göteborgsposten – 22 oktober 1869, sida 2

— Jag är redan i hennes närhet, hon bor inte långt härifrån. Om hon blott visste hur högt jag älskar henne ooh hur täligt jag uthärdat vandringens mödor, för att ännu en gång se henne, som jag inte sett sen mer än tjugo år tillbaka, då hon ännu låg i vaggen. Gubben tystnade och funderade om han skulle ge sig tillkänna eller fly från slottet och återvända till galererna. Men han kunde ej längre tygla sin sinnesrörelse, med ögonen fulla af tårar och under djupa snyftningar utbrast han: — Jag ser henne just nu, madame, hon är här. Om en afgrund öppnats för den redan förut darrande baronessans fötter, hade hon ej kunnat gripas af en förfärligare fasa. Hon stod upprätt med stirrande ögon och halföppen mun ur stånd att frambringa ett enda ljud. — Har då ingen sagt er att ni är min dotter .., att er far hette Panfreluche? återtog han. Dessa ord löste baronessans förstening, blek som en svepduk, drog hon sig tillbaka mot dörren, utropande: — Jaså, ni heter således Fanfreluche! — Jag är din far, sade han utsträckande handen emot henne, — Ni ljuger, ni ljuger, flämtade