Göteborgsposten – 21 oktober 1869, sida 2

Från Utlandet. Den 24 Oktober 1867 undertecknades mellan Danmark och Förenta Staterna ett fördrag, enligt hvilket dessa senare förskaffade sig de danska Antillerna S:t Thomas och S:t Jean mot 7 millioner dollars. Initiativet till detta fördrag tillhör Nordamerika allena. Chofen för utrikesdepartementet, Seward, hade redan år 1865 gjort stora ansträngningar, för att förmå Danmark till en försäljning, och först efter en mängd vägranden å Danmarks sida och efter påträngande envishet å Sewards kom likväl handeln till stånd, förnämligast genom den dåvarande danske ministern i Washington, nuvarande danske krigsministern general Raaslöffs mellankomst. Danmark stipulerade i detta fördrag, att det skulle föregås af en omröstning af befolkningen på ön, hvilken omröstning också verkligen egde rum och, såsom man kunde förutse, utföll gynsam. Danska riksdagen tvekade derför icke om att ratificera fördraget. Seward upphörde å sin sida icke med att försäkra den danska regeringen, att äfven kongressen i Washington skulle otvifvelaktigt erkänna och antaga fördraget. Men detta hindrade ej samme Seward ifrån att, sedan han väl en gång sått danskarnes ratificering isina händer, träda i underbandling med San Domingo om erhällandet af Samaraviken och, hvilket låter otroligt, men är bokstafligen sg nnt, under hand stämma vederbörande senatsutskott ogunstigt mot en slutlig ratificering. Så har saken släpat sig fram sedan två år till stor skada för Danmark, hvars regering synes derigenom nästan komprometterad. Fristen för ratificeringen utgick d. 15 d:s; men likväl hoppas man i Danmark, att Grants honetta och rättevänliga regering skall förlänga denna frist i öfverensstämmelse med Köpenhamnskabinettet, på det kongressen ännu må få tillfälle att behandla saken efter sitt sammanträde i December. I Danmark ser man naturligtvis deri en hederssak för Förenta Staterna, desto heldre som dessa äro stora och Danmark litet. Nu kan det visserligen synas tvifvelaktigt, huruvida man bör inför en stat i allmänhet tala om en hederssak, hvilken skulle bestå i att ratificera ett fördrag, alldenstund dylikt i stora saker städse beror mer eller mindre deraf, huru de inteesserade parterna bedöma förhållandena och huru starkt utvecklad deras egen hederskänsla är. Stora nationer, d. v. s. till volymen stora nationer i allmänhet och förenta staternas befolkning isynnerhet skola sällan låta sig ensamt ledas at tanken, att de äro bound by honour:. Detta är ett faktum, hvarför man ock torde göra bäst i att lemna hederssaken, för att i stället se saken från det sjelfviska intressets synpunkt, alldenstund detta nu en gång är så mäktigt i den stora politiken. Men saken får ett helt annat utseende då man betänker, att förenta Staterna i denna angelägenhet begått ett fel, öfver hvilket de