Göteborgsposten – 21 oktober 1869, sida 1

Väl möjligt, men sannolikt har blicken äfven och kanske mest riktats på framtiden — på nästinstundande tidningsprenumeration. För att öka den har Dagligt Allehanda städse nitälskat, och dertill ha otta medel anlitats som ingalunda alltid varit värdiga en gentleman. Slutligen bör jag nämna, att såvidt jag kunnat erfara har ingen enda gillat Dagl. Allehandas förfarande i ofvan antydda fall, utan hafva alla ansett det, lindrigast sagdt, såsom ytterst lumpet. Två och sjuttio framstiende män härstädes hafva förenat sig om en inbjudning att lemna bidrag till upprättande af eu högskola i hut vudstaden. Inbjudarne vända sig i första rummet till de lyckligare lottade der högskolan skall förläggas, och deri förfara de utan tvifvel sullkomligen riktigt. Endast ifall hufvudstaden sjelf visar sig lifvad för ett så storartadt bildningsmedel, skall det med intresse omfattas i landsorten. Den årliga utgiftssumman är beräknad till 80,000 rdr; till betäckande af denna summa beräknas 25,000 rdr i inskrifningspenningar och terminsafgifter af de egentliga lärjungarne och afgifter af andra åhörare som besöka föreläsningarne; en lika summa hoppas man skall komma in genom stadsfullmäktiges anslag; vidare räntan af Decemberfonden, hvilken fond för närvarande uppgår till 75,000 rdr, och kunde dessutom genom gålvor åstadkommas en grundfond, hvilken i årlig ränta lemnade omkring 25,000 rdr, så vore det beräknade årsbehofvet fylldt. — Jag antager att stadsfullmäktige hafva till en ganska väsendtlig del högskolans öde i sin hand. Befinnes det att de proklamera den strängaste sparsamhet och i konseqvens dermed vägra det påräknade anslaget, så befarar jag att de förväntade gåfvorna af allmänheten utom Stockholm blifva af mindre betydenhet. Det hade måhända varit mera välbetänkt om inbjudarne till att börja med icke tilltagit högskolan i så stor skala, utan nöjt sig med en af mindre dimensioner. Den hade då vida förr kunnat komma i verksamhet och, om jag så får uttrycka mig, på praktisk väg successive tillvunnit sig allmänhetens bevågenhet. Öfverraskande är, att man ibland de 72 inbjudarne träffar så få stadsfullmäktige, och att icke hr L. J. Hiertas namn förekommer på listan synes mig nästan ominöst, ty jag kan ej föreställa mig att en så framstående man skulle blifvit glömd, men väl att han hållit sig tillbaka. I den bekanta frågar om silfverexport har ett nytt och ganska märkligt uppslag nyligen förekommit. Emedan Stockholms ensk. bank härom året exporterade silfver, som uttagits i riksbanken, så kunde denna åtgärd naturligtvis icke annorlunda rubriceras än såsom ytterst opatriotisk. Hvad som anfördes till försvar för åtgärden kunde följaktligen icke heller ba någon gällande kratt, ty den hade vidtagits af br Wallenberg, erinrade Dagl. Allehanda. Men i sommar har inträffat, att en härvarande affärsfirma remitterade silfver till utlandet. Då måste ju äfven den tagas för hufvudet, för konseqvensens skull, och Dagl. Allehanda gjorde så äfven, Nu gällde det hr Edvard Heckscher, hvilken dock behandlades litet skonsammare. Men hr Heckscher nöjde sig ej dermed; han upptog frågan till diskussion och insände en väl skrifven uppsats till Dagl. Allehanda. Den fick emellertid ligga till sig en hel månad; men dröjsmålet hade endast vållats af omständigheter, som ej ensamt berott på Dagl. Allehanda-redaktionen att undanrödja, hette det, när den ändtligen delgafs allmänheten. Hr Heckschers genmåle är fullt upplysande och så bevisande, att det ej kan vederläggas. Det är också uppenbart, att när riksbanken håller kursen för hög på utländskt mynt, så tvingas de som skola liqvidera skulder på utländsk ort att i stället för vexlar remittera silfver. Den saken är verkligen så enkel, att derom ingen tvist borde kunna uppstå; men förhållandet är, man har ej klart för sig att silfret också är en vara, utan man äflas att betrakta det såsom ett högre väsende; det bör liksom den trogne Richard i tornets djup, fördoldt för verldens öga ligga beskedligt stilla i bankens brand