Göteborgsposten – 20 oktober 1869, sida 2

under axelryckningar. Eu stor grähvit uggla med en gulaktig ring kring halsen, spatserade af och an på det smutsiga golfvet. — Det är ingen af er, sade Claire, som duger till någonting mer än Simon. Man kan åtminstone lita på honom, ni deremot...Mor, afbröt Michel, som var yngst, Simon har kanske aldrig utdelat ett så bra slag som jag för två år sedan. — Det slaget inbringade oss ej så mycket, utbrast den gamla med vrede, — Åh, för tusan, det var inte mitt fel att den som betalte oss inte blef arfvingen. Hade han blifvit arfvingen, så hade vi fatt en vacker summa. Påminn er blott parisarens ord vid mitt första sammanträffande med honom. Jag höll på att plocka fram villebrådet ur mina snaror. Då fick jag plötsligt ett slag på axeln. Jag blef rädd och ville fly, men hindrades af en kraftig hand. Det var baronens systerson, parisaren som han kallades, som skakade min arm och satte foten på min bössa. — Akta er för att begå någon dumhet, sade jag, jag är lika så stark som ni och ... Han atbröt mig med ett högt skratt och svarade: — Ditt nöt, du tar mig kanske för en skogvakt. Jag bryr mig dock inte om att hålla reda på tjufskyttar. För mig må du gerna behålla dina beckasiner. De tillhöra min onkel,