Göteborgsposten – 19 oktober 1869, sida 1

axel och en mild röst hviskade i hans öra det enda ordet: Mibray. Han spratt till och vände sig om. Framför honem stod en qvinna i blå domino, hvars genom masken framblickande ögon tindrade af en dyster eld. Dominon lade sin arm i hans och sade: — I3åtom oss blanda oss i hvimlet af alla dessa masker, som icke tänka på annat in att dansa och skratta, så kunna vi mera obehindradt talas vid. — Som ni vill, genmälde han och bugade sig artigt. — Ni är, fortsatte dominon, till galenskap förälskad i baronessan de Planche-Mibray. — Kanhända. — Man bör ej vara sörälskad i den qvinna, med hvilken man gifter sig. Låöon teg och smålog ironiskt. — Jvåeller trehundratusen livres i ränta, ett hotel i Paris och ett slott i Bourgogne, det är något att eröfra det. — Madame! Tänk om ni kunde vinna allt detta utan att få hustrun som bihang. — Madame, jag tror ni anser mig i stånd till de allra lägsta beräkningar. — Älskar ni m:me de Planche-Mibray, så är ni ju afundsvärdt lycklig, mitt tvifvel derpå härledde sig blott derifrån att Munito ej nämnde något derom. — Munito? — Jag är skickad af honom. — Då vet jag hvem ni ir, svarade Leon, ni är hans syster. — Ni har gissat rätt. Hvar är Munito? — Han arbetar för er. —