Göteborgsposten – 15 oktober 1869, sida 1

derför att jag på detta sätt tränger mig in till er. — Men hvem är ni då? upprepade hon, försokande att öfvervinna sin förskräckelse. — Mitt namn upplyser er just icke om mycket. Jag heter Munito. Baronessans förskräckelse öfvergick till en slags nyfikenhgt. — Jag kan dock, fortfor han, säga er nugonting, hvarigenom ni erfar hvem jag är. Tala! svarade hon. — Jag är er fars fosterson. — Min far, utropade den unga qvinnan med ett obeskrifligt uttryck af ömhet och glädje i rösten. Det fanns då någon som kände hennes far. Fadren till henne, som aldrig vetat, hvem som var hennes dagars upphof. — Min far, återupprepade hon ännu mer darrande och blekare. Ni kände då min far? hviskade hon slutligen med döende stämme. — Jag känner honom ännu, madame. — Han lefver således? Denna fråga uttryckte en så öfversvallande glädje att Munito bäfvade för det han skulle tvingas säga henne. — Ja, han lefver, madame, svarade zigenaren. — Min far... jag har då en far, fastän jag aldrig har sett honom och han aldrig har kommit till mig, stammade den unga qvinnan med hänförelse. — Han har icke kunnat komma,