Göteborgsposten – 11 oktober 1869, sida 2

med kastanjetter under det tvänne karlar spelade, den ene säckpipa och den andre tambour de basque. En stackars halfuaken gosse gick omkring bland åskådarne med en tenntallrik och tre små barn dansade rundtomkring sin mor. Denna syn frambringade nästan en revolution i mitt inre. Det förekom mig som mina barndomsminnen klarnat på ett förunderligt sätt. Jag tyckte mig åter vara helt liten, liggande i en hängmatta i ett slags flyttbart hus och såg en qvinna med flammande ögon och olivfärgadt ansigte luta sig öfver mig och kärleksfullt betrakta mig. Och denna oharmoniska musik, som jag hörde, hade bestämdt klingat för mina öron i barndomen. Jag qvarstannade nära en timma på samma ställe, stum och orörlig, försjunken i förvirrade hågkomster från ett längesedan försvunnet fordom. Slutligen tystnade musiken, zigenerskan upphörde att dansa, gossen tömde de hoptiggda småmynten i en läderpurg, de båda männen hoprullade den matta, som legat utbredd på marken och derefter aflägsnade sig den lilla truppen, tagande vägen åt Versailles. Fattad af en åtrå, mot hvilken det var omöjligt att strida, földje jag dem på afstånd, kommen i närheten af Vaucresson, lät jag min häst falla in i galopp. Vid det jag passerade förbi dem, kastade jag en louisdor i handen på gossen som gått omkring med tallricken. Till tacksamhet för min frikostighet, ställde zigenarne sig på ömse sidor om vägen för att låta mig obehindradt fortsätta min ridt.