Göteborgsposten – 9 oktober 1869, sida 1

att sådant kan reta älven den frommaste till I ursinne! Värst är hon ändå, när notarien en vacker eftermiddagsqvist bjudit några bekanta på en liten prisse och då han vid 6-tiden tittar hem för att Åarrangera det riktigt trefligt finner allting uppoch nervändt, papperen på skrifbordet i ett enda förfärande kaos, möblerna i en hog midt på golfvet, borden berölvade sina dukar och öfriga prydnader, stolarne uppklättrade på hvarandra med alla fyra benen i vädret liksom funderande på Ikariska lekar å la familjen Ethair, fönsterna öppna, gardinerna fladdrande utefter gatan liknande sannskyldiga nödsignaler och på golfvet madam Svensson och ett annat femininum Lutan spår af en försvunnen skönhet utsträckta i systerlig förening, beväpnade med tvagor och skurtrasor och atmosferen mättad af de infernaliska ångorna från sand och såpa. Blek af raseri vid tanken på den förstörda prissen och pappers-möddingen på skrifbordet är notarien nära deran att hvälfva skurbaljan öfver de båda vid hans fötter knäböjande Vestalerna, men skapelsens herre ger istället lyckligtvis skapelsens krona ett bevis på manlig högsinthet och sjeltbeherrskning. Han åtnöjer sig med att slå igen dörren med en skräll, som kommer alla grannarne att tro på en petroleumsexplosion i närheten och rusar ut på gatan reciterande mellan de sammanbitna tänderna en liten vänlig monolog, den der lämpligast torde kunna kallas en invokation till mörksens furste och hela hans anhang. Men när han slutligen sent på aftonen, för att icke säga natten, mildt stämd at druf vans safter, inmundigade i Vänskapens och Glädjens tempel, återvänder till sina larer och pevater, finner han, tack vare ett par dugtiga brasor, allting torrt, fint och hyggligt, möblerna äro på sin plats, skurlukten försvunnen och, o under, papperen ordnade precis på samma sätt som före den stora katastrofen. Och när nu notarien kryper ner i sin varma, goda säng och vid skenet af ett par friska stearinljus (5 på skålpundet!), stolt skioande i de blankpolerade nysilfverstakarne finner allting rent och hemtrefligt, från lakanen på hvilka han utsträcker sina alabasterlemmar till den från spindelväfvar och dam befriade taklisten, mot hvilken han händelsevis kommer att lyfta sina sköna ögon, då är all vrede försvunnen och han mumlar i det han släcker ljusen: Madam Svensson å allt bra ändå ! Under vår lilla skildring ur en ungkarls hvardagslif har notarien kunnat lägga sista handen vid sin toilett, tunga steg höras i förstugan, de efterlängtade bärarne klampa in, mumsande på aktningsvärda fragmenter af Läbska medvurstar och rökta Ilamburgerbringor, ljufliga minnen från stjertkokeriet och snart är notariens väl vårdade lösörebo buret på starka armar i väg till en bättre värd. Och madam Svensson går bredvid glädjande sig i sitt sinne öfver att hennes lille notarie fick så godt flytteväder. Ty i år voro flyttningsdagarne verkligen ovanligt vackra, till stor glädje för alla dem, hvilka på denna jorden icke ha någon varaktig bostad och icke minst till hugsvalelse för den fattige, som, huru torftigt och enkelt än hans lilla bohag kan vara, ändå riskerar att få det eländigare, få det kanske totalt förstördt, när himmelens öppnade slussar gjuta sitt innehåll öfver Oktoberfolkvandringen i Norden. En flyttning af särdeles högtidlig art egde rum sistl. Måndag, då Gamla Skolan flyttade in i den nya4, då Chalmersska Slöjdskolan lemnade sin gamla lokal, hvarest under mer än 40 år så många dugliga medborgare danats och sedermera gått ut i verlden, der de, tör att begagna ett uttryck i grefve Ehrensvärds varmhjertade och gripande tal vid invigningen, med de kunskaper och den förmåga till ett intelligent bruk af sitt arbete, de i Chalmersska Slöjdskolan förvärfvat, gagnat sig sjelfva och arbetat i de land, der de sökt ett fält för sin verksamhet, på samma gång som de hedrat den skola, från hvilken de utgått. De vackra byggnaderna, hvilkas både yttre och inre måste fängsla och intressera, strålade då aftonen inbröt som ett skimrande sagopalats och ändå äro just de, som vi veta, verklighetens och den praktiska nyttans vishetsgårdar öfver hvilka devisen Abaneex! är icke blott en tom fras. Och met minnet af hvad skolan varit, hvad hon skall blifva, äro namnen William Chalmers, Carl Palmstedt och Edvard vvn Schoultz oupplösligt förbundna! Bland de många intresserade åskådare och åhörare som under dagens lopp böljade genom de ljusa och vackra salarne, observerades en högrest gestalt, på hvars breda bröst en mängd ordenstecken blänkte. Det var samme man som allas vår vän Måsse Hultin i lifstiden en gång till sin stora förvåning fann spatserande hemtam mellan kulisserna på Stora Operan i Paris, samme man hvars namn är kändt inom hela den civiliserade verlden och vi tro nästan den ociviliserade med, en man som om han också eger några vedersakare i Kristianstadstrakten dock eger många beundrare — och beundrarinnor — inom och utom fäderneslandet, en man som utom sina djupa kunskaper i den praktiska vetenskap, hvari han väl torde förtjena titeln professor, äfven tyckes ega den oskattbara förmågan att vara öfverallt och ingenstädes, att döma af nedanstående båda stilprof, på hvilka vi helt händelsevis kommit att fästa vår uppmärksamhet.