Göteborgsposten – 9 oktober 1869, sida 1

Regnar de ute, madam? — Nej, goa notarien. — Nå gudskelof; å bärarne komna? — Nej, inte än, di skulle först flytta saker från stjertkokeriet nere i hörnet — — Sjäertkokeriet? Hvad f.n å det för slag? — De va den suringen, vet inte notarien de, den der boa, der en får köpa kött å korf, å korf — Å kött, jaså, då förstår jag, madam menar charkuteriet — — Karskjuteriet, nå ja, do kan vara en don, tycker jag, di kommer i alla fall änna me ens, männas kan notarien etå äpp tycker jag, så kan jag få ta ut sängklädera så di å färdia, när kararine kommer! — — Notarien lyder, ty mot madam Svenssons Ålycker jag finns ingen appell. Madam Svensson är på samma gång hans goda och hans onda engel. God är hon när han hvarje Söndags morgon finner sitt linneförråd glänsande och snöhvitt ordnadt i prydliga rader på sängkammarebordet, när strumporna icke förete några luckor i sin bildning och i vissa plagg knappnålar icke behöfva att öfvertaga knapparnes roll. God är hon när hon oombedd sätter fram seltersvattnet på nattduksbordet ooh derpå tyst som en ande ordnar kaffebordet i notariens arbetsrum. Men bäst var hon ändå, när hon i vintras, mild och omsorgsfull som en öm mor, natt och dag vakade öfver honom, dår, för att begagna hennes egna ord, den snälle notarien låg änna för döden i drastisk feber å doktorerea hade lifdömen. Men ond är hon och ändå ondare notarien, när hon glömmer bort att be om pengar till ljus, så att han, då han kommer hem på qvällen slår näsan mot den halföppna sängkammardörren, krossar glasögonen och faller framstupa öfver