Göteborgsposten – 7 oktober 1869, sida 2

hvilket strängt bevakar medlemmarnes rättigheter och gifver sörsattarne den makt öfver teatern, som med fog bör tillkomma dem — et kapitel som förtjenar att litet hvarstädes . der man vill gifva lif åt en origivädoramatik. I derpå följande kapitel redogör förf. för det andrs kejsardömets drama i allmänhet och lemnar deraf en karakteristuk, som ar ganska träflande genom bearbetarens retouchering, till någon del. Dorpå omnämnas nyklassikerna, öcole du bon sens, romantikerna och deras epigoner, demimonde-dramat, den satiriska sedemälningen, folkskådespelet, sarcen och vådevillen. Af dessa olika yttringar af dramat strätvar åcole du bon sens (representerad af Åugier, Doucet m. fl.) efter ett slags sammangjutning af den klassiska och romantiska skolan. I Ponsard bar den förra förlorat sin ämpe; under det att den senare tortfarande skjuter sjeltständiga telningar, hvilka likväl ej ha att glädja sig åt den framgårg, som ilkommit förmedlingsskolan med dess reai-m. Denna realism har gått ännu längre och gitvit demi-monde-dramat dess sorgliga Durskap på scenen. Den fria kärlekens fordna prestinnor hade den glödande sinlighetens, den gränslösa njutuingens dityrambiska flykt; det var qvinnor, hos hvilka en Don Juans vatos lefde, Astartes omättliga prestinnor, men med ett slags helig entusiasm hängifna sin gudinnas orgiastiska dyrkan. Men nu blef kärleken ett ämne för penningmarknaden, icke mål, utan medel för tillfredsställande af en strätvan efter yttre lyx och glans, och i denna sin djupaste förnedring skulle den äfven blifva ett föremål för poesien, gripa och röra menniskornas hjertan. Prostitutionens förherrligande! Men redan visar sig en sträfvan att borttränga denna förvridning och ställa lustspelet på egna fötter. Sardou är denna sträfvans representant och hans stycken representera massornas inbrytande i den akademiska konstens tillslutna helgedom. Han följes af folkskådespelen och vådevillerna, hvilka sprungit öfver i en ironi, som vittnar om en allvarligare stämnings inbrytande. Den offenbachska operetten kastar tonernas skum öfver det hela. Det är ett lockande och ett fnissande, ett jublande och hånande; det är musiken hos ett splittradt, i upplösning stadt samhälle, och dess mästare är en musikalisk helvetes-Breughel, som snärjer och förvirrar sinnena i det nya Babel vid Seine. Dygden är, äfven hon, en myt, och alla myter hafva blifvit löjliga; pikant njutning med en viss haut-göut är temat som dessa sånger variera med en esprit, som ibland påminner om Voltaires, han som äfven diktat en Pucella. Icke blott lätta melodier af smekande makt, perlande som champagneskum, svalla mot oss hos Offenbach; hans violiner ha blifvit qvicka. En spirituel musik, som sjuder af bonmots, det är deuna konsts nyaste fas hos fransmännen!