Göteborgsposten – 6 oktober 1869, sida 1

utbyter justitiestatsministersportföljen mot presidontsstolen i Göta hofrätt. I så sall torde med temlig säkerhet kunna antagas att statsrådet Adlercreutz blir justitieminister och landshöfd. Charpentier civilminister. Men frih. De Geers afgång beror dock på riksdagens hållning. Den kan gestalta sig så att frih. De Geer finner sig förpligtad att afstå ifrån, eller uppskjuta med sin önskan att återgå till den i plats, der han ansåg sig lycklig och lefde ; förnöjd. i Samtlige landstingen äro nu afslutade. Några märkligare beslut hafva icke sattats. i ) HH i N j Öfverallt har en sträng sparsamhet gjort sig gällande, strängast dock i Kronobergs län, hvars landsting ej ville anslå 100 rdr såsom bidrag till landstingstidskriftens utgifning, men enär den ansågs nyttig och behöflig, så beslöts att 5 exemplar deraf skulle köpas. De som ännu icke hunnit försona sig med den nya riksdagsordningen och som derföre väntat och hoppats att Första kammaren skulle bli lika rörlig som den Andra, ha lidit en svår dekonfitur. De talrika afsägelserna hafva uteblifvit. Första kammarens ledamöter hatva visat sig fast beslutna att upprätthålla den kontinuitet som utgör hufvudprincipen i denna institution, och de hafva utan tvekan underkastat sig den ganska betydliga kostnad som en fyra månaders sejour i hufvudstaden medför. Förutsägelsen att Första kammaren redan efter tre års förlopp till största delen skulle bestå af stockholmsboar och företrädesvis af högre embetsmän, har icke heller gått i fullbordan. Endast ett landsting i landsorten har valt en stockholmsbo (advokatfiskalen Rydqvist) och detta val föranleddes af en tillfällighet. I grefve E. Sparres ställe valdes af Elfsborgs läns landsting först frih. Pfeiff enhälligt; men tyvärr afsade han sig ett så hedrande förtroende. Vid det derefter skedda valet fick hr Rydqvist ej mer än 31 röster, eller en röst mer än chefen för Westgötadals regemente frih. Posse. För platsen i Första kammaren har hr Rydqvist uteslutande att tacka de härader inom Elfsborgs län som borde vara anhängare af frihandelssystemet, men som ännu, missledda af traditionelt oförstånd, äro vänner af tullskydd. Hr Rydqvist, som i intet afseende kommer att ersätta grefve Sparre, lagar sig dock i ordning att motsvara det speciela förtroende som nu tillfallit honom. Häromdagen då jag gick förbi kommerskollegii lokal i Storkyrkobrinken nedburo två vaktmästare en stor korg öfverfylld med riksdagshandlingar, destinerade till advokatfiskal Rydqvists bostad. Nu maa det blive noget af, tänkte jag. F. d. statsrådet Almqvist afsade sig den plats i Första kammaren som Stockholms läns landsting beredt honom. Man har hittills icke ansetthofrättspresidentsbefattningarne fatiganta. Under ståndsriksdagarne ansågo sig de hofrättspresidenter som tillhörde ridderskapet och adeln alltid förpligtade att utöfva representantkallet, och medhunno det ganska väl. Presilenten Almqvist är i alla afseenden oberoende och åtnjuter god helsa. Visserligen är hr presidenten tillika ordförande i hypotekskassan, styrelseledamot både i försäkringsbolaget Skandia och i Skandinaviska Kreditaktiebolaget (Stockholmsafdelningen), men jag föreställer mig att om någon afsägelse bort komma i fråga, så hade dessa betattningar, at enskild natur, bort lemnas framför den såsom riksdagsman, hvilken är af allmän natur. — Presidenten Almqvist blef ersatt af landshöfd. Stråle. Stockholms läns landsting tog dervid mest hänsyn till den omständigheten att han var dess ordförande. Sedan valresultatet blef kändt, tackade hr Stråle för förtroendet och gjorde en fin antydan derom, att hvad som möjligen brast honom i insigter, uppvägdes af hans stora fosterlandskärlek. Jag förmodar att om hr Stråle icke blir någon verksamt framstående, så blir han dock ingalunda någon tyst och tillbakadragen medlem af Första kammaren. Grefve Ch. Em. Piper trifdes icke väl i Första kammaren, antagligen derföre att han tillhörde den dervarande tåtaliga minoriteten, hvilken ännu starkt lutar åt protektionssystemet, då deremot alla de öfriga uppriktigt hyllade den nyare politiska ekonomiens grundsatser, och voro deri mera trofasta än Andra kammaren öfverhufvudtaget. Grefve Piper lemnade plötsligt riksdagen 1865, då den stora frågan stod på dagordningen, och man drog deraf den slutsats, att hr grefven icke var reformen bevågen. Genom en besynnerlig omständighet, möjligen genom en förnamnsförvexling, insattes grefven vid sistlidne riksdag i konstitutionsutskottet, der han röstade emot 72 S:s tidsenliga och af behofvet högt påkallade förändring. Grefvens inväljande och benägenhet att mottaga en plats i Andra kammaren kan således lätt nog förklaras, och hans