Göteborgsposten – 5 oktober 1869, sida 2

Från Utlandet. Den kyrkliga frågan med allajdess många utgreningar börjar redan sysselsätta den europeiska pressen i en grad, som ger vid handen, att vi, på grund af det ekumeniska mötet, snart skola komma att upplefva dagar af skarpa religiösa strider. På alla håll se vi tecken till rörelse visa sig inom de kyrkliga lägren, och det är sannerligen skäl för både regeringar och folk att ej låta sig öfverrumplas och emot sin vilja indragas i svårigheter, hvilka endast genom våldsamma brytningar kunna lösas. Hofmännen i Vaticanen ha lofvat Pius IX, att hans personliga ofelbarhet skulle d. 8 nästk. December voteras med acklamation på ett ekumeniskt möte, och att han skulle, sittande i en rökelsesky, dyrkas i egen person af 800 patriarker, erkebiskopar och biskopar, medan underrättelsen derom skulle bebädas för verlden genom kanonsalut och ringning i alla klockor i den eviga staden. Planen var storartad, och Pius IX lyssnade dertill med villigt öra. Men det vill nu synas som att den icke skall komma att lyckas och att klokheten i att iakttaga större försigtighet i proklamerandet af den nya dogmen om påflig ofelbarhet nu står klar för det i Rom herrskande partiet. Det skulle dock vara ett misstag att från några små tecken till motstånd, som visat sig i Frankrike och Tyskland, draga den slutsatsen, att den nya dogmen ej skall bli af mötet antagen; det kan tvärtom anses för nästa alldeles säkert, att påfvens personliga ofelbarhet skall före detta års utgång läggas till alla romersk-katolikers dogmer. Allt har under flera år blifvit så väl ordnadt i Rom, att hvarje biskop, som bevistar mötet, skall genom sin närvaro allena hafva undertecknat sitt bifall till det af jesuiterna uppställda programmet. Man bör ej förgäta att 615 biskopar redan utfäst sig — i Juni 1867 — i en ödmjuk adress till den hel. sadren, att lära, understödja och försvara, usque ad effusionem sanguinis (med lif och blod) om nödigt är, den föreslagna dogmen om, att påfven, talande ex cathedrå, är olelbar. Är det troligt, att dessa 615 teologer skola före detta års utgång medgifva, att de misstagit sig? Och sjelfva monsignor Darboy, den gallicanske erkebiskopen af Paris, är bland doras antal! Ingen debatt, ingen meningsyttring angående den nya dogmens utropande skall tillstädjas: saken är redan klar, och mötet skall endast sammanträda för att närmare bestämma och bekräfta densamma. Är det troligt, att det herrskande partiet skall gå in på att låta sig förhindras af en obetydg minoritets opposition från att utföra en plan, på hvilken den i åratal arbetat? rkeviskop Manning i England har i sina verk upptagit och försvarat den föreslagna dogmen om påflig ofelbarhet; är det sannolikt, att hans åsigt skall klandras och fördömas såsom kätersk af det ekumeniska mötet? Är det troigt, alt utgifvarne af Civitå Cattolico, Armenia. Diritto Cattolico, Uni:Ä Cattolica, Univers, Monde, Tablet?, Westminster Gazette och en mängd andra ultramontana iad skola inskrifvas i Index och gå in på att ödmjukt erkänna, att de hittills misstagit sig? Ahnej, de skola nog fasthälla vid sina så länge förfäktade satser. Så läsa vi i det ultramontana engelska bladet Tablet denna cyniskt oförskämda sats: När kyrkan uttärdar ett dekret ang. trossak, ställer hon endast i klarare ljus en mot en senare villfarelse stridande gammal och ursprunglig sanning. Denna senare villfarelse är den kätterska åsigten om kyrkomötenas supremati öfver pålvarne, en villfarelse som bestämdt och upprepade gånger fördömts i Rom, och nu sist i anledning af ett par broschyrer af mr Renouf (Påfven IIOnorius) och mr Ffoulkes (-The Crowws Creed and the Churchs Creed-), hvilka den heliga censuren? inskrifvit i Index, under det sörsattarnes namn uppspikats på alla Roms kyrkodörrar. Dessa båda skriftställares förnämsta brott var, att de upprepat det histo riska faktum, att påfven Honorius afsatts genom mötets autoritet. Den hel. censuren förnekar icke, att en sådan händelse inträffade, men förbjuder att den hädanefter omnämnes och kommenteras. Den anglicanske d:r Cumming i England, som i en skrifvelse till påfven frågat, om han finge bevista mötet och der försvara den anglicanska kyrkans satser, har derpå erhållit det svar från påfven, att han väl måste veta, det kyrkan ej kan till