Göteborgsposten – 2 oktober 1869, sida 1

måtet!), ar, åtminstone i sin nuvarande sammansättning, redan (!!) på väg till sin upplösning. Lyckligtvis slå icke alla (elaka) spådomar in här i verlden. Redan innan Aftonbladet hunnit kring land och rike sprida denna bögvigtiga nyhet var den ifrågavarande lilla kulisshistorian utspölt och, för att tala med en af våra humoristiska förtattare,rompementet romperadt. För att nu med ens komma på det klara i detta hänseende begagna vi tillsället att upplysa astronomen i Nya Dagl. Allehanda som häromdagen såg etekn och under på den Göteborgska teaterhimmeln, item åtskilliga korrespondenter härifrån platsen till hufvudstadstidningar mit und ohne Skandale, att det alls icke gått hr Strakosch illa under den förflutna månaden, att han icke allenast varit i stånd att åt sin ansenliga personal utbetala fulla lönesummorna utan jemväl kunnat stå till tjenst med icke obetydliga förskotter ja, till och med utom kontraktet med respenningar åt en värderad artist, som, uppskrämd af de många trefliga ryktena som beställsamma tungor i hufvudstaden satt i svang, hyste betänkligheter att sluta sig till ett åtminstone i sin nuvarande sammansättning (?) i upplösning varande sällskap. Trots alla olycksprofetior harGöteborgs stående teater just under den förflutna veckan lemnat de bästa och mest hugnerika bevis på lifaktighet och sammanhållning. I Söndags gafs för fullsatt salong och en af skratt hardt när kiknande publik Den inbillade sjuke och I flygande ssäng., Hr Åhman och fru Wagner äro i den första oöfverträffliga, vi tro näppeligen att någon svensk scen kan uppvisa en bättre Argan och Toinette. Samma stycke gafs jemte ett par småstycken äfven på Måndagen och på Tisdagen uppfördes jemväl för godt hus Lucrezia Borgia med god sammanhållning och ypperlig effekt. Kom så Thorsdagen och med den Seraphine. Här väntade publiken en sullkomlig öfverraskning. Ej nog med att stycket i qvickhet och genomförd karaktersskildring är tullt jemförligt om ej öfverlägset Sardous bästa föregående arbeten. Det befanns äfven att utförandet gjorde det under hela tiden fullt njutbart, ja understundom stegrade intresset så högt, att man förnam dessa nästan ofrivilliga högt uttalade utrop af: Ah, förträffligt! Bravo! Ypperligt! som bättre än alla unisona kraftapplåder vid en och annan effektscen bevisa, att publiken lefver med i handlingen. Till den angenäma stämningen under aftonens lopp bidrog utan tvifvel ej ringa det sätt, hvarpå titelrollen utfördes. Låtom oss vara fullt uppriktiga. M:ll Hammarstrands utförande af Henriette de Chaillys roll i En anonym kyss hade icke berättigat till några högspända förhoppningar. Men — man hade misstagit sig. Denna skådespelerskas skaplynpe ligger hvarken åt ingenuen, koketten eller subretten. Hon är karaktersskådespelerska, och att hon i denna riktning med omsorg och studier kan ha en vacker framtid, torde ingen som sett henne i Seraphine vilja bestrida. Här är icke tid och utrymme att ingå i detaljer; men vi påpeka företrädesvis hennes spel i de första, andra och sjerde akterna, slutscenerna i de båda sistnämnda gåfvos fullt så energiskt som man kan tänka sig att författaren velat framhålla de båda phaserna i denna egendomliga karakter: den bigotta ränksmiderskan och den, ömma modern. Mera nyansering i tredje aktens något uttänjda scen med Yvonne, och det hela skall vinna betydligt. Den sistnämndas roll tyngde kanhända väl mycket på mill Anderssons unga skuldror, men hennes tramställning var dock täck och inta gande. Fru Boström gaf åt Agathes mera skizzerade karakter all den älsklighet hvaraf hon är så mäktig, och m:llerna Arenander och Magnusson voro väl på sin plats. Hr Åhmans solida skådespelaretalang lemnade utan gensägelse styckets bästa typ; hans återgifvande af den gamle hederlige krigsbussen, som gikten tvungit att krypa till korset och ödmjukt kyssa toffeln, men som på en gång såral i sin kärlek som make och far blir ett rytande lejon, var utmärkt; hr JWagner sade sina bitande repliker, der så godt som hvarje mening gömmer en uddig qvickhet, törträffligt och hans spel var mer än Vanligt obesväradt; br Ahlström var en verkligt intagande Robert (hans scen i andra akten med Yvonne spelades med särdeles berömvärd finess och elegans); hr Boström excellerade i den hedersmannen Chapelards roll, han som genom att proppa magen full Ålöste andens vingar från stoftets verld, och scenen då han söker uttyda sin gudsons till hälften uppbrända bref var af en makalös effekt; hr Firstenhoff gal åt miniatyr-Tartuffen Sulpices karakter lagom sirapssliskighet; hr Österberg uppbar med värdighet och den honom egendomliga kraftiga anläggning de Montignacs roll; Seraphines 3:ne domestiker voro ypperliga illustrationer till den gamla satsen: tel maitre, tel valet, särdeles hr Pettersson, och hr Holmquist en Ambroise fullkomligt i kostymen. Kortligen stycket förtjenar i fullt mått den framgång det utan tvifvel här skall komma att röna. Härvid må vi dock icke glömma öfversättaren hr A. Bosin, som har stor förtjenst af den qvicka dialogens öfverflyttande i värdig form, och allraminst hr Ludvig Josephson, hvars energi man jemte de uppträdandes nit och intresse har att tacka för en så lyckad första representation som i Thorsdags — och detta efter ej fallt 8 dagars inäfning! Pfit gådant sällskan