Göteborgsposten – 1 oktober 1869, sida 1

las traditioner; detta arbete skedde genom nya partibildningar, hvilka dock numera sörlorat sin betydelse, sedan i detta sall syftemålet vunnits; dels på att få sin ställning till regeringen klar. Vid början af 1867 ärs riksdag uppträdde ett ministerielt parti, hvilket ville taga ledningon af affärerna om hand till förmän för en ministör, som lyckats genomföra representationsretormen. Men det visade sig snart, att den nya riksdagen ej ens ville gå i ledband hos dem, som skapat den. En opposition uppstod, som fann sitt förnämsta utwyck i 1868 års dechargebetänkande. IIärmed konstaterades det saktum, att regeringen och representationen numera intaga en annan ställning till hvarandra än törut. Men just detta har regeringen svårt att sätta sig in uti. Så t. ex. i afseende på interpellationsrätten. Sedan denna införts, ha interpellationer gjorts, hvilka ministrarne dock besvarat med tydliga försök att slingra sig ifrån att gifva svar, hvarigenom de synbarligen velat förebygga den direkta kontroll, representationen genom interpellationsrätten kan utöfva ölver regerin gens förvaltning. Derjemte har konungen atgitvit ett par diktamina till stadsrådsprotokollet, med anledning af några ministrars afskedsvegäran, hvilka velat konstatera, att regeringsformens anda ej ändrats genom den nya riksdagsordningen, eller med andra ord att konungen bestämmer sin ministör, men ej behöfver åta sig härvid påverka af representationen. Detta förmenta privilegium är ohållbart. Konungen måste regera i full öfverensstämmelse med representationens tänkesätt. Han kan ej handla i strid mot dem, om han vill undvika allvarsamma taror. Regeringens nya grundval kan ej vara någon annan än den, att hon, för att kunna gagna, måste stödja sig å representationens uttalade åsigter eller vara ett uttryck af dessa. Hennes enda styrka igger i representationens förtroende; men för att kunna vinna detta, måste representationen ha full kännedom om hennes äsigter och en derpå grundad öfvertygelse om, att hon verkligen vill gå i spetsen tör den politiska utvecklingen i den riktning representationen önskar. Men härför är regeringens närvarande organisation ofullkomlig och olämplig. Saken är dock af den största vigt, hvarför statsrådets sammansättning är ur konstitutionel synpunkt en lifsfråga, på hvars lösning det beror, om regeringen skall kunna ega den kratt och det anseende, hon för ett verkligt samt arbete till det allmännas båtnad behöfver. Förf. synes derför förorda ett återställande af j den gamla organisationen, enligt hvilken regeringsdepartementen förvaltades af statssekreterare, under det statsråden närmast ej voro annat än konungens rådgitvare. Statsråden kunna härigenom vara statsmän och mindre embetsmän, slippa ifrån de tidsödande wålen och mera odeladt egna sig åt att i sjelfva verket regera, d. v. s. förbereda K. M:ts propositioner till de hvarje år återkommande riksdagarne samt bringa dessas beslut till omedelbar eller snar verkställelse, der det låter sig göra. Förf. vill derför ha departementen fördelade i byråer, hvilkas chefer komma att motsvara de forna statssekreterarne, under det ett verkligt statsråd kan bildas. I afseunde på detta hänvisar förf. till ett förslag at 1868 ärs konstitutionsutskott, hvilket ville, att statsrådet skall bestå af 10 ledamöter, bland hvilka konungen utnämner en statsminister, som blir statsrådets politiske ledare, ministerpresident, och hvars personlighet gifver detsamma sin särg, under det han är ett uttryck sor representtationens äsigter i afseende på den eller de stora frågor, som närmast föreI I:gga till behandling, hvarigenom han äfven I ; itur i tillfälle att taga initiativet i åtskilliga ut tidens stora problemer. Sålunda kan rege; ningen alltid ha en mission; derförutan skall lLon ej uppbäras af representationens eller regeringens bifall. i Förf. inkommer till sist på den omiäliga rågan om, när en minister bör afgå. Den saken komma dock, synes det oss, förhållani dena sjelfva att besvara. Förr eller senare måste de af forf. framhållna konstitutionela hriaciper vinna afseende och en organisation il statsrådet i dess anda vidtagas. Sedan ban en minister ej inneha sin plats en dag hingre, än han åtnjuter representationens förtrocnde. För att gifva detta tillkänna behöfver, såsom förf. ock säger, representationen blott upptaga till behandling någon specialiråga och i sitt beslut gifva ministeren ett vi— — ———