Göteborgsposten – 28 september 1869, sida 2

Oaktadt den vänskap, som förenade dessa män, voro de hvarandra mycket olika. Baron de Planche-Mibray var en tapper, ridderlig, högsinnad och varmhjertad man, högaktad och älskad af alla som lärde känna honom. M:r de Maugeville kunde anses som en fullkomlig motsats till den förre. För honom fanns ingenting heligt. Med undantag af sjelskulder, betalade hon aldrig sina skulder. Hans grälsjuka lynne invecklade honom i vidt bekanta tvister och dueller och ofta voro hans motståndare — tjufskyttar eller skogvaktare. Genom sitt behagliga utseende vann han dock mycket lätt fruntimmernas bevågenhet, och de förut lyckliga familjer, hvilkas frid han förstört voro nästan oräkneliga. M:r de Planche-Mibray sörjde öfver alla dessa sin väns laster, men slutade alltid med att förlåta honom och hade mer än en gång tömt sin börs för att nedtysta pratet om de handlingar Gaston begått. Den afton, om hvilken nu är fråga, plågades baronen af dystra föreställningar. Han var en varm kristen, som var fullkomligt säker på att våra gerningar redan här i tiden utan misskundsamhet straffas. Medan han och m:r de Maugeville vandrade framåt och den sistnämnde endast tänkte på det nöje hans nya eröfring skänkte honom, undrade baronen om icke den timma snart skulle slå, på hvilken hans vän skulle finna sitt lättsinne bestraffadt. — Vet du, utbrast de Mangeville, jag tror att Fanpeluche kommer att stanna här under marknaden. — Hvem är Fanpeluche?