Göteborgsposten – 25 september 1869, sida 1

han, och när en gång pennan fallit ur vår hand och minnet af det lilla goda vi kunnat uträtta på vår post här i verlden längesedan förbleknat, torde det väl alltid finnas någon oförskyldt förtrampad, orättvist nedsvärtad, nedrigt beljugen varelse här i verlden, som egnar en tacksamhetens suck åt vårt minne. Och nu kanske du förstår, att det ändå låg något verkliyt vigtigt under det vi häromdagen hade att säga dig! Lilla, goda, snälla, ständigt roliga och alltid hyggliga C. L., säg nu också åt Ililarius i Aftonbladet, ifall du händelsevis känner honom, att han låter vår ritalienska säsong vara i fred och bed honom vara förvissad om att vi med jubel skola helsa herrarne Almlöf, Dahlqvist, Swartz och Fredrikson välkomna som gäster? hos oss, om kungliga teatrarnes marskalksembete vill släppa dem ifrån sig och hr Strakosch har råd att representera. För resten kommer visst hr Salamonsky snart hit med sitt berömda konstberidaresällskap och då har ju genast både Hilarius och hans själafränder något nytt göteborgskt att rida på! Låtom oss vara vänner utropar Dagbladskronikören; gå bort Tartuffe, kalla mig icke för din vän, mumlar den dystre Richard i Aftonbladet. Och så påstår han ratt vi råkat i raseri öfver småsaker. Gode Richard, nej, onde Richard, visserligen är du en bland de blygsammaste skriftställare, som går i ett par skor, men nu rädes vi att du går för långt i de der skorna. Icke är du någon småsak. Och det var ju bland annat öfver ditt näpna sätt att blanda dig i vår italienska frägasom vi råkat i raseri. Kallar du det för småsaker, att våga mästra en så upphöjd personlighet som du, hvilken i den erkändt förste till undvikande af misstag anser dig böra för hela svenska folket omtala, att Faptitsupen icke hör till dina vanor och att halfvan och tersen för dig äro så godt som främmande. Gud, så intressant! Bra mycket intressantare än att draga slöjan från teaterstrikens mysterier gentemot de stora, allsmäk tiga tidningarne i din egen sköna hufvudstad. Den nye Heimdal är det ljufva smekord, hvarmed du hedrar vännen Viktor? (Victor ?). Tack för det ordet! Man berättar om den gamle IIeimdal, att han egde så fin hörsel Åatt han hörde ullen växa på såren . Så fina öron dölja sig icke bakom vännen Vikters, af dig törevigade tupe, men nog skall han passa på härnäst fåret bräker, det kan du vara viss om. Men vi låta polemiken fara, ty eljest är det fara värdt att läsaren lägger ifrån sig tidningen för att variera det gamla temat: Alltid ska de der tidningsskrifvarne bråka med hvarandra, hvad angår det oss: och vi öfvergå derföre till det som gifvit första uppslaget till det lilla vänskapsgnabbet med våra kolleger vid Mälarens fagra stränder, till våra så mycket, både i tid och otid, omordade teaterförhållanden. Lyriska scenen har bjudit på Donizettis Lucrezia Borgia i en uppsättning, egnad att visa dess resurser i den fördelaktigaste dager. Fru Cepeda var isynnerhet i operans båda senare akter en ypperlig Lucrezia, i första aktens gripande slatscen skulle vi deremot velat se raseriet hos den demaskerade tigrinnan mera skarpt markeradt. I allmänhet skulle man kunna anmärka att den värderade artisten förlänade alltför mycket af sin egen personliga älskvärdhet åt Borgias lastfulla dotter, äktenskapsbryterskan och giftblanderskan. I den stora slutduetten i andra akten, då hon tvingar Gennaro att svälja motgiftet, utvecklade båda de uppträdande ett dramatiskt lif och töredrag, som icke kunde undgå att rycka publiken med sig. Hr Sabattint hade som Gennaro ett parti, hvilket i alla afseenden Ålåg för honom och hans uppträdande var derföre af mycket god effekt. Han både lefde och dog på ett i alla afseenden lyckadt, att icke säga sju-sjungande sätt, Deremot sormådde icke hr Tasti att ge fullt tillräcklig färg åt den bedragne, hämdfulle hertigens karakter och gjorde enkannerligen icke af den stora arian allt hvad som kunde göras. I andra akten var han deremot bättre och i förgiftningsscenen nästan fullt så hemsk som situationen kräfde. Hrr Castelli och Coy, som ibenäget åtagit sig Gubettas och Rustighellos roller, som det pudserligt nog heter på programmerna, löste sin uppgift på ett så vårdadt sätt som man kunnat vänta af dessa båda redbara artister, hrr Wikström, Iledin, Malmgren och Bundt skötte sina bipartier ordentligt och utan all slags förhäfvelse och kören, ja, den sjöng hela bundten så bra att det var ett verkligt nöje att sitta och höra på. Den stora häktningsscenen i andra aktens tablå, om vi ej misstaga oss, ej förut här gifven, blef tack vare hr Coy och kören en af operans glanspunkter. IIr Vosephsons goda smak och d:o anordningsförmåga röjde sig i den imposanta slutscenen, hvaremot illuminationen i första akten, ehuru effektfull i och för sig sjelf, lät fonddekorationens många brister framträda i alltför klar dager. Om vi tillägga att m:ll Stoica sjöng sin dryckesvisa på ett sätt som kom oss att — helt tyst törstås! — säga till oss sjelfva: ÅKors, om hon alltid ville (eller kunde) sjunga på det viset, tro vi oss ha sagt nog för att uttrycka en lika stor belåtenhet med operans utförande fa daGaa AOAAAAAAIA.. 3 A am han 1