Göteborgsposten – 24 september 1869, sida 2

deltagande går visserligen icke så långt, att en ovilkorlig suveränitet öfver påfven medgifves biskoparnes korporation; den förre utöfvar derför under vanliga tider alla sitt primats privilegier. Han inkallar kyrkomötet, presiderar vid detsamma, upplöser det, utför dess beslut; kortligen, han förblir dervid alltjemt kyrkans hufvud. Men om den inrättning, som en alltför ifrig skola eftersträfvar, skulle vara möjlig; om den blefve verklighet, så skulle deraf med nödvändighet framgå, att kyrkan skulle från en väsentligen rådgörande monarki för framtiden rättsligt och faktiskt bli en ren, odelbar, oinskränkt monarki. Detta skulle vara en fullkomlig revolution i kyrkans organisation; denna måste upphöra med att vara, hvad den rättsligen varit sedan nitton århundraden tillbaka, hon skulle alldeles förändra sin natur. Men hvad som är verkligt gudomligt, det är otöränderligt. Om kyrkans organisation ändras, upphör hon att vara gudomlig. Pius IX hari bullan Ineffabilis Deus sjelt sagt om läran: Crescat in eodem sensu, in eadem sententia! Men den nya dogmen medför en utveckling af läran in alio sensu, in alia sententia. Detta skulle innebära en förnekelse af kristendomens gudomlighet. Om detta skulle förverkligas, hvilken triumf för kyrkans fiender! utropar biskopen. De skulle mot katolicismen frammana århundradenas och historiens bedyranden; de skulle undertrycka den under en massa anklagande vittnesbörd; de skulle uppresa skriften, kyrkofäderna och kyrkomötena emot densamma. De skulle begrafva oss under vår skam och midt under denna förödelse skulle ateismen höja sitt hufvud mera hotande än någonsin. Men ej nog dermed, den bekante pariserpredikanten pater Hyacinth har i ett bref till Karmeliter-ordens general i Rom förklarat, det han uppgifver sin predikoverksamhet i kyrkan Nötre Dame, derför att man ej vill tillåta honom fritt uttala sin mening och protesterar mot de ultramontana läror, hvilka vilja förfalska den ursprungliga kyrkans läror och fullständigt skilja kyrkan trån det moderna samfundet. Han slutar äfven med att härom vädja till det ekumeniska mötet. Allt detta är onekligen sällsamma tidstecken, hvilka äro desto betänkligare för ultramontanerna, som de europeiska befolkningarne äro öfverallt upprörda mot det katolska presterskapet, på grund at de många ohyggliga klosterskandaler, som under någon tid kommit i dagen. Till dessa sällar sig en ny från Frankrike. För några dagar sedan blefvo nemligen i Beauvais tvenne medlemmar at den andliga orden Den kristna lärans bröder, munkarne Lapelley och Alexandre, dömda till galererna, den ene för tio år, den andre för hfstid, derför att de skändat barn, som lemnats till dem, för att uppfostras. De medlemmar af kommunalrådet i Beauvais, hvilka bevistade den hemliga ransakningen, hafva nu fattat det beslut att förvisa alla medlemmar af nämnda orden ur stadens skolor och för framtiden ej mera tillåta att de bekläda lärareembetet. Från Frankrike bekräftas i öfrigt kejsar Napoleons bättring. Hans helsotillstånd är nu så godt, att tvenne af hans läkare, Nölaton och Fauvel, kunnat utbedja sig 14 dagars permission. Lessops har d. 17 haft audiens hos kejsaren och skall i slutet af denna månad begifva sig till Alexandria. I England har öfverdirektören vid Myntet, Thomas Graham, en af Englands, ja, kuropas skickligaste kemister, aflidit, 63 är gammal. Efter det han slutat sina studier vid universiteten i Edinburg och Glasgow, erhöll han på den senare platsen — hans fädernestad — en profession, hvilken han lemnade år 1837 och utbytte mot lärareplatsen i kemi vid Londons universitet. Den senare posten beklädde han ända till år 1855, då han efter sir John Herschel fick den nämnda direktörsplatsen. På kemieus område är han mest känd såsom upptäckare af lagen för gasernas diffusion, och äfven hans digra verk ÅKemiens Elementer — bearbetadt på tyska af Otto — åtnjuter ett allmänt och väl förtjent anseende. På Stoke Pogis kyrkogård begrofs häromdagen den siste afkomlingen af den bekanta familjen Penn, från hvilken staten Pennsylvanien härleder sitt namn. Erkebiskopen af Armagh, d:r Kieran, hela Irlands katolske primas, har aflidit. Han åtnjöt stort anseende och efterträdde först år 1868 Cullen i sin vid sin död innehafaa befattning. I London har nu lagts grundstenen till den första armeniska kyrkan i England. En förening har bildats, hvilken kallar sig Framåtskridandets kyrka och nv vill grunda Söndagsskolor för folket. Den säger sig utgöras af allvarliga och samvetsgranna män och qvinnor, hvilkas antal dagligen ökas, men hvilkas religiösa idåer ej finna ett lämpligt uttryck i någon af de bestående kyrkorna. Framätskridandeta kyrka är en religiös, men icke någon teologisk korporation. Vi vilja hvarken antaga eller förneka någon af de olika kyrkornas bekännelser. Vi skola försöka att uttala sanningen, och sannigen är alltid gudomlig. Vi skola söka att utföra det värf, vi föresatt oss, utan att vika af till höver eller venster nå trätornag fält W; sl ota