Göteborgsposten – 24 september 1869, sida 1

gare — ligger en liten stuga som nyligen varit vittne till ett brott af gröfre beskaflenhet och dessbättre numera mycket ovanligt i och omkring vår stad. Det är med anledning af detta brott som vinu kommit att egna nämnde stuga vår uppmärksamhet. Vi kunna ej neka till att en slagt af de känslor, hvilka i barndomen genomforo oss vid den förstulna läsningen om Rinaldo Rinaldinis, Cartouches och andra dylika herrars bedrifter, ånyo gör sig gällande vid tanken på denna affär. Denna är d icke — derom böra de, som vänta sig riktigt rafflande händelser, på förhand underrättas — synnerligen blodig. Nyssnämnde hydda hade blifvit förhyrd af stensättaren C. Jonsson, hvars syster Maria Jonsson och moder Annika Pettersson bo der beständigt. Jonsson åter, som hela veckan om har arbete i staden, brukar endast hemkomma på Lördagarne och stanna öfver Söndagen samt åter på Mändags morgon begifva sig in till sitt arbete. Annika Pettersson har sedan längre tid varit sängliggande af ålderdomssvaghet, hvadan Maria Jonsson fem nätter i veckan är den enda som kunde försvara hvad som fanns i stugan. Detta var emellertid icke så litet, ty Jonsson är en ordentlig och förståndig karl, som lägger ihop hvad han förtjenar och icke åtgår till hans eget, hans systers och moders underhåll. Sådant hade emellertid icke förblifvit obekant bland det i trakten boende folket, och säkerligen hale mer än en af de mindre samvetsgranna bland dessa nattetid ströfvat utefter den klippuppfyllda stigen som leder till stugan, med spekulationer på de skatter som der skulle finnas förvarade. Man kan åtminstone sluta dertill at den omständigheten att Jonssons rykte som en Crosus bland arbetsklassen I:ksom kännedomen om stugans ensliga belägenhet, särdeles väl afpassad för begaendet af ett rån, hunnit ända till Carlsborgs fästning. En afton, det var emellan d 16 och 17 d:s, vaknade Maria Jonsson och hennes moder Annika Pettersson, vid att omkr. kl. 10 på aftonen ett fönster söndersprängdes, hvarefter en karl genom detsamma inrusade med dragen knif i handen. Under svordomar och hotelser tillsade den okände Maria Jonsson att utlemna de penningar som funnos i stusan. Maria Jonsson lemnade full af förskräckelse sängen, hvarefter den okände tände på ett medhafdt ljus. Han tvingade nu Maria att ur en chiffonier tramtaga en der befintlig summa penningar, uppgående till 80 rdr. Karlen förklarade dock att mera penningar måste finnas, men då Maria trots hans hotelser förnekade detta gaf han henne med knuten hand ett så hårdt slag i hufvudet att hon nära sans10s föll till marken. Den gamla Annika, hvilken, såsom vi nyss nämnt, var bunden vid sängen af ålderdomssvaghet, sökte dock nu att stiga upp, men blef derifrån hindrad af karlen som nedtryckte henne i sängen och förbjöd henne att så vidt hennes gamla lit var henne kärt se sig omkring i rummet. Karlen sick nu tillbaka till Maria hvilken åter qvicknat vid. llan befallde henne med lyftad knif att förbinda hans finger, hvilken han skurit sönder emot en ruta då han slog sönder fönstret. Darrande af förskräckelse åtlydde den stackars ensamma qvinnan denna pefallning och utförde den med så mycket mindre wvekan som karlen under hela denna operation med den oskadade handen höll den dragna knifven mot hennes bröst. Under tiden hade Maria bemärkt att en annan okänd karl stod och tittade in senom fönstret. Sedan förbindningen var slut öppnade den förstnämnde dörren för den senare, hviylken var en rånare N:o 2 och som nu inträdde. N:o 2, hvilken syntes ha reda på stället, befallde nu Maria att lemna nyckeln till vedbaden, som var byggd intill stugan. (Den senare innehöll blott ett rum). Maria vågade icke heller att neka detta, och uu sick rånaren N:o 2 åtföljd af Maria och N:o 1 ut i vedboden. N:o 1 blef dock uppmanad af N:o 2 att återvända till stugan och tillse att ej gumman skulle kunna undkomma, en uppmaning, hvilken han åttydde. N:o 2 befallde nu Maria att lemna nyckeln till en i vedboden befintlig skrubb, i hvilken de i stugan boende förvarade sina kläder. Ur skrubben togos nu en mängd linne och gångkläder, för öfrigt sa mycket som der fanns, hvarefter N:o 2 helt trankilt band tillsammans det stulna i tvenne knyten och bar dessa utom dörren samt ställde dem der. Han tog derpå Maria med sig tillbaka in i stugan, der hon från diverse hyllor tick nedplocka allt som der fanns, såsom linne, dukar, ett silfverur och tvenne par stöflor, känger o. s. v. Vidare befallde N:o 1 Maria att från taket nedtaga en der hängande dubbelbössa, något som hon äfven efterkom. Slutligen framställde han ånyo en mängd hotelser för att frampressa mera penningar, hvilka han misstänkte att hon dolt. N:o 2 anmärkte dock att de öfriga penningarne troligen vore insatta på sparbanken, hvadan det icke lönade sig att försöka få mera. Sedan de sålunda tyckte sig ha väl förrättat sitt ärende, begåfvo sig de båda skurkarne på flykten. Klockan var då omkr. 12 på natten. Följande morgon anmäldes saken i polisen. Maria Jonsson upplyste dervid att hon icke kände någondera af de båda karlarne, men på eftermiddagen förut hade en karl, hvilken hon sedermera igenkände i rånaren N:o 2, varit inne och frågat efter hennes bror, af hvilken han sade sig önska att erhålla arbete. Sedan nödiga underrättelser blifvit inhemtade, utsändes fyra detektivkonstaplar för att söka efter brottslingarne. De tvenne togo vägen för att spana i Kongsbacka, Kongelf och på Lilla Edet, de andra för att se sig om i Alingsås. Ilvilka äfventyr de förra hade höra icke hit. Vi följa i stället detektiva konstaplarne Johansson och Engqvist på deras besök i Alingsås. Det är lustigt nog. Då de kommo till den goda staden frågade de efter själen i stadens polis, efter stadstiskalen. Vi veta det icke bestämdt, men vi skulle slå vad om att det var till stadskallaren som den tillfragade Alingsåsbon visade dem. Alltnog de funno tiskalen. Der satt han så lugn, lifvets stormar nådde honom ej, tänkte han, och så kom der tvenne detektiva konstaplar från Göteborg för att ta ett par rånare! hatalt! Men man är framför allt tjeusteman och gör sin pligt, och så skickade han efter sina båda konstaplar. Den ene kunde icke träslas, ty han var ute i tijensteäårenden , men den andre infann sig. Han var omkr. 60 år och såg just ej intelligent ut. Med en ogillande min öfver hvad han förmodligen ansåg för ett dumt fjesk af Göteborgspolisen, följde han de båda konstaplarne till åtskilliga ställen der folket var kändt från den sidan, att de antogos kunna hysa tjufvar. Ofverallt sökte de dock förgäfves. Slutligen passerade de förbi ett hus, hvilket för konstaplarnes öfvade öga såg misstänkt ut. — Skulle de icke kunna hålla till här? frågade den ene. — Åh, tycker någon det! utbrast ordningens srepresentant med förtrytelse. der hor hlatt Ålin