stapeln att gå upp och taga de bådajkarlarne i betraktande. De hade förut gifvit sin kollega en beskrifning på huru de efterspanade sågo ut och särskildt lade de nu vigt på att Alingsåsaren skulle se efter om den ene hade det ena singret förbundet. Alingsåsaren protesterade emot misstanken att någon som vore gäst hos vännen Westerberg skulle kunna vara annat än en präktig karl, men förmåddes dock slutligen af göteborgarne att företaga efterspaningen. Alingsåsaren trädde in hos Westerberg, förtretad i sitt sinne, men hans anlete klarnade då han, sedan han trädt inom dörren, såg icke blott Westerberg och de okände utan äfven sin vi tjenstearenden stadde kamrat församlade till ett förtroligt och gladt sällskap. Deras sysselsättning för tillfället var en toalettaffär. En af de främmande höll nemligen på att försköna Alingsåskonstapelns kamrat genom att afklippa hans lockar som blifvit längre än nutidens bruk kräfver. Sedan den första helsningen utbytts och någon frågat hvilken lycklig stjerna som lyst honom till deras glada lag på qvällqvisten, förklarade han med den öppenhjertighet, som anstår ett från allt svek fritt sinne, att han blifvit uppskickad af tvenne dumhufvuden från Göteborg, hvilka ville att han skulle se efter om den ene at vännen Westerbergs värderade gäster hade en förbindning på sitt ena finger. Han märkte ej och icke heller kamraten observerade att de båda karlarne gåfvo hvarandra en snabb blick. Medan samtalet fortsattes gick emellertid den ene ut, men återkom ej. Den andre dröjde qvar en stund ännu, men plötsligt rusade denne med ett språng på dörren och försvann. Emellertid hade de båda detektivkonstaplarne stått utanför och väntat i mörkret. De sågo en karl gå ut ur huset, men som denne gick med det största möjliga lugn misstänkte de denne ej för att vara någon af rånarne, hvilka de för öfrigt icke kände mer än efter signalementen, och om något af dessa stämde med mannen kunde de icke se i mörkret. Då emellertid kort derefter den, som varit sysselsatt med hårklippningen, kom likt en bomb rusande ut genom förstugudörren, funno de sig föranlätna att taga denna figur i närmare betraktande. Det första de fingo se sedan karlen återförts in i huset, var att hans ena finger var skadadt. Vidare upptäckte de i hang fickor en portmonnå med deri liggande blodiga penningar. Pa sig hade han kläder, hvilka syntes vara af de stulna, och slutligen funno de hos skräddaren Westerberg hans effekter, hvilka alla befunnos vara af de stulna sakerna. Den andre var emellertid och förblef försvunnen. Konstaplarne fingo derföre återvända till Göteborg, nöjda med det byte de fått, och det var ej så obetydligt det. Den häktade befanns vara för tredje resan stöld straffade kronoarbetskarlen Sven Aron Johansson. Då han såg att han var fångad och ej kunde ljuga sig fri, gjorde han, fatalist såsom dylikt folk vanligen är, ingen hemlighet af att han begått stölden, yttrade att han haft en aning om att det skulle gå på tok för honom då han begaf sig till Alingsås, och beklagade blott att han ej, medan han var fri, roat sig på de stulna penningarne. (Han hade nemligen i behåll något öfver 32 rdr). Han berättade för öfrigt att han på Carlsborg, der han tills i somras var häktad, råkat en för andra resan stöld straffad karl vid namn Widgren, hvilken då talat om att Carl Jonsson hade mycket penningar. Blefne fria båda två hade de råkats i Lerums församling ett par dagar före stölden och då kommit öfverens om att begå densamma. Widgren var den som på eftermiddagen var inne i stugan och frågade efter Jonsson. Johansson förnekade att ha ämnat använda den knif han vid inbrottet haft i handen. Ufter stöldens begående hade de båda sprungit så häftigt öfver bergen, att de före dagens inbrott befunno sig i närheten af Floda jernvagsstation. Efter att ha sofvit i en skogsbacke begaf sig Widgren bort med en del kläder i ett knyte samt dubbelbössan. Efter tre timmar återkom han tomhändt och hade troligen varit hos en broder eller syster, som han skulle ha i trakten. De delade nu penningarne, hvarvid J. erhöll 35 rdr och Widqgren lika mycket. lade det varit 80 rdr som de stulit, hade troligen W., till hvilken J. genast vid stölden genom fönstret lemnade penningarne, undanhållit en tia för kamraten. Målet remitterades vid det i går hållna polisförhöret till vederbörlig domstol och J. återförpassades till cellfangelset.