Göteborgsposten – 23 september 1869, sida 2

de olika staterna — åtskildes kongressen, för att åter sammanträda följande dag. Till kongressen hade ingått ett bref från Edgar Quinet, som sade sig deri glädjas öfver det allmänna medvetandets återuppvaknande, hvilket numera är öfverallt synbart, fastän allt syntes vara moraliskt dödt för endast två år sedan, då fredskongressen för första gången sammanträdde i Genåve. Quinet ansåg det redan vara en stor sak att veta folken hysa lika stort intresse för freden, som furstarne för kriget. Värfvet vore att göra nationerna mera bekanta med hvarandra: att hos dem inpregla den sanningen, att den ene icke kan förtryckas, utan att alla de öfriga känna hugget; att visa dem, att de blott ha en fiende, den godtyckliga och oinskränkta makten. Gif nationeraa ljus, slöt han, och j skolen på samma gång gifva dem fred! Häri kan en hvar instämma. Men må då kongressen se till att detta ljus gifves och organisera en kraftig propaganda, en apostlasändning för folkbildningens befrämjande i de olika länderna — då skola de verka mera för freden och friheten, än med alla möjliga fantastiska projekter, hvilka måste som lätt dunst sprängas af första stråle från sanningens sol. En dansk tidning, Dagbladet, anmärker i afseende på fredsoch frihetskongressen: Dess medlemmar anse sig sjelfva för de utvalda, som skola frälsa verlden och införa en evig fred, under hvilken vargen och lammet lefva i broderlig vänskap tillsammans, genom upprättandet af en universal republik, hvilken skall bära namn af kuropas Förenta Stater. Huru står det då till med den republikanska saken i Europa? Det andra kejsardömet har i Frankrike gifvit det republikanska partiet banesåret(?), och i Spanien har detta parti tillochmed omedelbarligen efter en revolution varit i afgjord minoritet. I Italien sammanföllo under en tid det republikanska och det nationala partiet. Furstarne voro ett hinder för nationens onhet, de måste derför undanskaffas, och nästan alla partier blefvo republikaner; men då huset Savoyen ställde sig i spetsen för den nationala saken, blefvo nästan alla italienare monarkiska, och gjorde sig detta omslag isynnerhet gällande år 1859. Nu, då Italien är förenadt under det savoyiska huset, har det republikanska partiet sjunkit ned till en obetydlighet; ej ens katastrofen vid Mentana, hvilken så starkt upphetsade nationalkänslan och för en kort tid gjort kronan opopulär, kunde gifva det något inflytande. I de öfriga staterna kan det som bekant alls icke vara fråga om något republikanskt parti. I England, Tyskland, Skandinavien, Ungern, Ryssland o. s. v. ges det f. n. icke något spår af ett dylikt parti; det kan finnas några enskilda män, som tala till förmån för en republik, men i politisk mening finnas ej några republikaner i dessa länder. Det osktadt vilja de ultra demokrater, som . n. föra ordet i Lausanne, genom en plötslig omhvälfning införa den republikanska regeringsformen i hela Europa, och samtidigt vilja de, att alla stater skola förenas i en Union. Huru skall det, om denna plan kommer att utföras, gå med den fred, som i så höga toner lofprisats? Det finnes lika litet utsigt till, att furstarne skola frivilligt resignera, som att folken utan motstånd ingå på den föreslagna unionen. Ett sådant projekt måste, om det verkligen kunde vara fråga om att skrida till dess utförande, medföra den fruktansvärdaste kamp och blodsutgjutelse, och likväl har kongressen först och främst satts i scen, för att agitera för freden och såsom en demonstration mot Napoleon III, derför att denne skulle hysa brottsliga planer om att störa den nuvarande freden. Hvad Napoleon III angår, visa nu flera tecken, att hans tillfrisknande alltjemt skrider framåt. Han återtager mer och mer sina vanliga sysselsättningar och arbetar flitigt. Samtidigt med dessa underrättelser uppgifves det, att kejsarinnan Eugenies resa till Orienten nu är bestämd att skola ega rum d. 2 Okt. Frågan om lagstiftande kårens fortfarande ajournering, och detta utöfver den lagliga tiden af 6 månader, ger dagligen anledning till debatter. Frågan är så till vida allvarsam, som en del af de deputerade skall hatva för assigt att samlas d. 25 Oktober, då de sex månaderna sedan sista lagstiftande kårens upplösning gått till ända, äfven om regeringen då ännu icke sammankallat kamrarne. Deputeraden grefve de Keratry, som är liberal, men hvarken tillhör de oförsonliga eller venstern, och befinner sig bland de 116, som underteckvade den bekanta interpellationen, har häröfver offentliggjort en bitter skrifvelse, i hvilken han uppmanar de deputerade att samlas d. 26 Oktober. TLonia Blane har hagtämdt undanhadt on