Göteborgsposten – 22 september 1869, sida 2

, OM CS oo TIRNDUUGIIRTII 101 GUvr Kr lånas mot lägsta m jliga ränta och långa omsättningstider. Stadstiskalen ville äfven att frågan om den kommunala rösträtten skulle behandlas, men rönte ett kompakt motstånd. Bagaren B. erinrade att vi gudskelof icke hade några stadsfullmäktige och skulle väl akta oss för sådana, och skulle man låta kreti och pleti få rösta med i stadens alla angelägenheter, så var det snart slut med både borgerskapet och friheten. Fabrikör A., som annars alltid tänker olika med den förre, instämde nu med honom och påminde huru det skulle gå om enkor och mamseller som egde hus i staden skulle få rösträtt öfver den som de redan hade vid kafferepen (stor munterhet.) — Stadsfiskalen lät förstå att talarne icke tycktes ha reda på hvad med en utvidgad kommunal rösträtt menades; men då blef han strängt tillrättavisad af handlanden O., som menade att stadsfiskalen alldeles icke borde försöka att skrifva dem på näsan hvad som vore nyttigt för staden. Skräddaren K. frågade om ej något beslut borde fattas rörande arm6ens indragning. I anledning häraf upplystes han, som endast varit bosatt två år i staden, att vi med armefrågan ej hade något att göra, eftersom staden höll båtsmän. K. bad om ursäkt, och erinrade att han upptagit frågan eftersom han läst så mycket om den i bladen. Klockan hade nu lidit till nio och fabrikör Å påminde att det var läggdags, och att det minst an. stod de anseddaste i staden att lä gre uppehålla sig på källaren. Men en vigtig fråga ville han ytterliFale upptaga, på det att den måtte läggas stadens blifvande riksdagsman allvarligt på hjertat. Deras förre riksdagsman hade alldeles slagit den i vädret. Något måste göras för de betryckta näringarnes förkofran, ty det vore högt på tiden. Frihandeln var och förblef ett förderf. Flans eget yrke (garfveriet) gick totalt under sedan beredt läder fick tullfritt införas. Det borde beläggas med hög tull. Men då våra landtmän hvarken ville eller kunde hålla tillräckligt många kreatur, och dessutom voro ofantligt dyra på sina hudar och skinn, så borde sådana få tullfritt införas. Skräddaren K. framhöll huruledes genom frihandeln färdigsydda kläder fingo införas i landet, hvilket var en stor olycka för skräddarne här och derföre borde all införsel af färdigsydda kläder vara strängt förbjuden. Men då icke tilräckligt kläde till nog billigt pris gjordes i Norrköping, så borde sådant få tullfritt införas. . Nå, huru står det väl till med skomakeriet? frågade skomakaremästaren D. med ifver. Ilär sitter jag med min dryga debetssedel; men gå in i hr O:s handelsbod. Finnes der icke många par stöflar och känger till salu? Äro de väl gjorda här i staden? Nej, han har köpt dem i Örebrotrakten af skomakerifuskare som inga skatter betala, och han säljer deur till ett pris som jag ej kan komma ut med. Borde inte all sådan handel vara förbjuden kanske? Går jag till bagaren, så nyttjar han skodon som äro köpta i Stockholm, men det brödet som han bakar är af utländskt mjöl som han fått införa tullfritt... Ja, än sen då? inföll bagaren B., fär du inte brödet för bättre pris derigenom att mjölet går in tullfritt? Men köper du ej allt ditt hårda bröd i Stockholm af Westmanlandskärringarne vid Örebrohamnen? Är det rätt det, när jag sitter här i större skatt än du? Köp du bröd hos mig, så skall jag köpa skodon hos dig, drum —. — Nej, för all dell, sade nu ordföranden, inga sådana förnärmelser ... — Ja så! är då inte ordet fritt, kanske . . , utropade B. med hetta. Skall jag tillåta att skomakaren pratar dumheter och vill skrapa allt under sin gryta. Låt oss gerna befalla vår riksdagsman att han skall yrka på hög tull på alla lyxartiklar, men tullfrihet på mjöl och spanmål, ty vi stadsbor ska väl inte göda landtboarne heller, vet jag!. Man blef ense om att alla lyxartiklar borde beläggas med hög tull. Stadsfiskalen anmärkte att ordet lyxartiklar var mycket obestämdt. Men det medgafs af ingen. Garfvaren A. sade, att utrikes beredt läder var en lyxartikel; skräddaren, att utrikes gjorda kläder voro en lyxartikel; skomakaren, att utrikes gjorda skodon voro det ock o. s. v. Men på hvem skola vi rösta till riksdagsman ? sporde ordföranden; derom ha vi ju alldeles glömt att tala. Jag tror för min del bestämdt, yttrade fabrikör A.: högtidligt, datt äfven inom vårt samhälle finnes någon med den upplysning och sjelfständighet som behöfs för att vara en värdig riksdagsman . . . (bagaren B. gaf sin granne en knuff och gjorde en grimas). — IIÖr du B., inföll talaren, Ådu behöfver ej grina såder, ty jag vill alls icke bli riksdagsman. Men jag står för hvad jag sagt, och dig menade jag inte. Låt hvar och en sjelf få bestämma hvem han skall rösta på. Vi veta ju icke heller hvilka som vilja komma i åtanka. De må anmäla sig, här, ty vi behöfva alldeles icke tvinga någon, som ej vill, att bli riksdagsman. Dessutom är nu kl. 10, och nu går jag bestämdt. Efter en stunds förlopp låg hvar och en djupt insomnad i sin egen säng. Till heder för vårt samhälle bör jag omnämna, att här gå alla tidigt till ings och denna vackra sed är så allmän och så rotfast här, att en främling, en gammal sjöman, har måst antagas till brandvakt, egentligen derföre att han besväras af en envis gikt, hvilken är plågsammast om nätterna och håller honom med säkerhet vaken. Inom hela valkretsen har det omedelbara valsättet antagits. Förslaget derom antogs dels emedan det befanns för dyrt för stadskassan att bekosta elektorernas resa till valförrättningsstället, dels emedan alla röstberättigade, som gerna på stadskassans bekostnad ville göra en tretlig utfärd, pretenderade att bli elektorer, och dels emedan man befarade att elektorerna, till en främmande stad ankomna, skulle blifva tummade. När dagen för riksdagsmannavalet blifvit utsatt ick stadens postmästare och brefbärare ökadt arbete. Det var dagar då posten medför ida till sju bref, och postmastaren blef då mera vresig än vanligt. Alla dessa bref rörde naturligtvis den stora frägan-ch voro så aflattade att de skulle göra ett djupt ntryck på oss. Det befanns att tre friare till våra öster blefvo anmälda. Oberäknadt att de ifrågavaande brefven voro för några af dess mottagare temigen svårlästa, så harmade det oss djupt, att man og för alldeles gifvet att inom vårt samhälle ingen unde ifrågasättas till riksdagsman, då i en af de ndra städerna två kandidater uppställdes. Fabrikör . föreslog att vi för att ådagalägga vårt oberoende orde samfäldt rösta på någon i vår stad, väl veande att den sålunda valde i alla fall fick blifva emma, och bagaren B. biträdde förslaget, likaså andlanden O.; men då det blef fråga om hvem som kulle tilldelas denna hedrande utmärkelse, så gjorde lla derpå anspråk, grundande det, den ene på åldern, en andre på yrket han bedref, den tredje på sin oh 1 4 1 — — —