Göteborgsposten – 21 september 1869, sida 2

— Ah!.. ni är nog i stånd dertill .. förutsatt att man låter oss fortfarande tillhöra spanande polisen. Denna sorgliga reflexion återförde Lecoq hestigt till klart medvetande om den närvarande ställningen. Den var ej lysande, men den var ej heller så komprometterad som pappa Absinth sade. De hade låtit en anklagad smyga sig ifrån dem ... det var förargligt; men de hade gripit en missdådare af det farligaste slaget, Joseph Couturier... det ena uppvägde det andra. Om Lecoq emellertid ej behöfde frukta att bli skild från den spanande afdelningen af polisen, var han dock rädd att man skulle vägra honom medel att fullfölja efterspaningarne rörande mordet i Peppardosan Hvad skulle man svara honom då han försäkrade, att Mai och hertig de Sairmeuse vore on och samma person? Man skulle utan tvifvel höja på axlarne och skratta honom rakt upp i ansigtet. — Men tänkte han, herr Segmuller, instruktionsdomaren, skall förstå mig, han. Men skall han våga att på blotta antaganden gå vidare? Det var verkligen föga sannolikt, Lecoq insåg det alltför väl. — Man skulle, fortfor han, kunna hitta på en förevänning för ett rättsligt besök i hötel de Sairmense, man skulle begära att få tala med hertigen, han vore tvungen att visa sig och i honom skulle man igenkänna Mai. (Forts.)