Göteborgsposten – 20 september 1869, sida 2

hade han hoppat till värdshusdörren, som han öppnade, och inträdde efter att ha skjutit för riglarne efter sig. Martial! — Herr hertigen! Dessa bada utrop, som samtidigt undföllo m:me Blanche : och Camille, förbytte de båda banditernas häpnad i ursinnigt raseri, och de störtade sig öfver Martial beslutna att döda honom... i Genom ett sprang åt sidan undvak Martial dem. Han ; hade sin revolver i handen, han gaf eld två gånger, de båda uslingarne föllo. : Han var ej räddad för det, ty den unge soldaten rusade på honom och försökte afväpna honom. Under det Martial ansträngde sig för att frigöra sig, ropade han oupphörligt med slämtande röst : — Fly!... Blanche, fly! ... Otto är ej långt borta! Namnet... Rädda namnets heder! De båda qvinnorna flydde genom en andra utgång, vettande åt trädgården, och i nästa ögonblick skakades dörren af våldsamma slag. Någon kom!... Detta fördubblade Martials energi och med en yttersta ansträngning kastade han sin motståndare så häftigt tillbaka att han föll, stötande hufvudet mot hörnet af ett bord, och blef liggande orörlig. Enkan Chupin, som lockats ned af bullret, uppgaf höga rop. Utanför dörren skrek man: — Öppna, i lagens namn!... Martial kunde fly. Men att fly var kanhända att föranleda hertiginnans gripande, ty man skulle helt säkert