Göteborgsposten – 18 september 1869, sida 1

Skan, och mössbanden på hennes negllige komma i den dallrande rörelse som i alla tider och hos all verldens bedagade matronor är en varningssignal: Storm på djupet! Men registratorn är lugn han; han känner sitt värde som menniska och fastighetsegare, drar helt lugnt upp en Posttidning ur fickan och läser upp följande, i det han då och då kastar en sneglande, ironisk blick på den andäktigt lyssnande gruppen vid thebordet: Kongl. Maj:ts och Rikets Kommerskollegium gör veterligt: Hos Kongl. Kollegium har habriksbolaget Johan Ericsson C:o anhållit om patent å af sökanderna uppfunna planchetter, bestående af flera på hvarandra liggande stålfjedrar; hvarjemte inlemnats modell äfvensom följande beskrifning å uppfinningen: Planchetten består af tre på hvarandra liggande fjedrar; af dessa är den tunnast, som ligger på bakre sidan, hvilket genom pröfning befunnits vara fördelaktigt vid böjningen. Dessa fjedrar äro nitade eller på annat sätt sammansatta i båda ändar samt vid midten en lös hake att hålla dem tillsammans, men icke hårdare, än att de kunna glida obehindradt. Denna planchett har framför andra stor fördel: 1:o större hållbarhet, emedan en tunn fjeder läter böja sig mera än den tjocka, utan att brista eller förlora spänstighet; 2:o att den alltid bibehåller fagon efter bröstet, ty genom böjning spännes fjedrarne och ändan drages åt motsatt håll och derigenom sluter till efter bröstet; 3:o mjukare och smidigare, så att personer med dåligt bröst kunna begagna den utan ringaste smärtal. Läsningen är slutad. Djup tystnad. Den aforytes åter af söreläsarens snörflande stämma, som med elak tonvigt på hvarje ord tillfogar: Modellen förvaras hos min vän registrator F. och är hos honom alla dagar tillgänglig för dem, som önska deraf taga kännedom. Den lärer igår ha besetts af fem damer som i sommar Bantat förgäfves och af tre underlöjtnanter vid Lifgardet till häst. Men nu bryter stormen ändtligen löst. Fy skam, hr registrator, att drifva så med hederligt folk! — Sa inte registratorn att de var John Ericsson som gjort uppfinningen kanske: — Sa jag John, förlåt, jag mente Johan Ericsson, ursäktar sig registratorn, fattar sin hatt och tar till flykten, men ännu nere på gatan hör han ett förfärligt oväsen: Som trumman bullrar i krigsreveljen, Så bullra tungorna i konseljen! Han flyr, men återvänder vid nästa tbå bjudning som segrare, ty då är alltihopa glömdt igen och hvarom icke så Mannens mod är qvinnan kärt, Det starka är det sköna värdt — och snart är registratorn, Åden styggingen, allas gullgosse igen. Men på natten efter den der märkvärdiga thkonseljen drömde alle sammans damerna om den underbara planchetten som spänner fjedrarne och drar ändan åt motsatt håll. , I Onsdags var det jemnt ett decennium, sedan vår nya teater invigdes. Den 15 September 1859 talade Sånggudinnan genom fru Pousettes mun till vår publik bl. a. följande vackra ord: När dagens möda fällt din andes vinge, Ur stoftets fjeltrar upp han då sig svinge, Att hvila här uti en fridlyst verld, j Der offrande åt Sångens gud du bringe Din gärd på skönhetens och konstens altarhärd, Nå, ja! Nog ha vi mången gång då dagens möda fällt vår andes vinge?, med glädje och tillfredsställelse hvilat ut i den vackra teatersalongens fridlysta verld (hr X. brukade förr i verlden i ordets egentliga bemärkelse hvila d. v. s. ta sig en tupplur i den!) men lika visst är att ofta har elden på skönhetens och konstens altarhärd vårdats af oinvigda händer och ibland har sjelfva härden löpt fara att — bli tagen i mät, men ännu står dock templet sig och nu, mer än någonsin, torde man kunna hysa hopp om, att, som någon, idag på dagen för 10 år sedan, skref: Sånggudinnorna fått ett säkert fotfäste och en fridlyst bostad midt i Åfrets verklighet. Ty det torde svårligen kunna bestridas, att såväl hr Strakoschs lyriska som hans dramatiska sällskap uppfylla alla billiga fordringar och andra böra ej ifrågakomma, kunna åtminstone aldrig pocka på något gehör. Den lyriska afdelningen har under veckan upptagit en nyhet för säsongen Barberaren i BSevilla, hvilken föreställning dock, såsom en smula i förtid framkommen, snarare torde böra betraktas som en generalrepetition än som en på fullt allvar menad eföreställning. Ett glädjande bevis på att detta, liksom det var första, äfven torde bli sista gången som en dylik anmärkning kunnat göras, finna vi i uppskjutandet af Donizettis Lvereria Borgia, som var annonserad att gifvas i går afton. Då generalrepetitionen lemnade åtskilligt öfrigt att önska ansågs det nemligen bäst att icke vedervåga en tvifvelaktig framgång, hvarföre uppförandet af denna opera framflyttades till nästa Tisdag. Månne man icke häri kan spåra ett bevis på att hr Ludvig Josephson numera öfvertagit ledningen och rogissörskapet äfven vid den lyriska scenen? Denne i alla sceniska förhållanden djupt bevandrade mans inflytande på den dramatiska afdelningen är så i ögonen fallande, att det knappt torde böra påpekas. Detta gäller icke blott om instuderandet af rollerna utan äfven om styckenas iscensättning, hvilken numera företer så smakfulla och med situationen harmonierande anordningar, att ögat och konstsinnet deraf tilltalas på det behagligaste. Häri röjer sig den bildade och samvetsgranne konst