Göteborgsposten – 18 september 1869, sida 1

Far. — IIYTISKA ÄälGCIHIIBI.q. Jul 101 oDaudaå Och eh som duger! — Dramatiska afdelningen. — Nellanakterna. — Billig begäran. — Klassiska namn. — Anekdot. Nå, mina damer, har ni hört talas om John Ericssons nyaste uppfinning: mumlar registrator Gyllenåder och inregistrerar ännu ett rån af tru grossörskans präktiga thåbröd till de många som förut genom hans tandlösa muns Ginungagap förpassats till det tysta djupa i hr registratorns tunna, men i uttänjningstörmåga mirakulöst märkvärdiga matsmältningsapparat. Ericssons uppfinning:? — Nej, visst inte! — -A de nu något om solen igen? — Eller om månen? — ÅTala, goea herr registrator. — Ja, ja, berätta, berätta, för allt i verlden, berätta. Så ljuder det från alla håll i den trefliga thäåkonseljen, der registratorn i sin egenskap af allestädesnärvarande och allvetande samt dessutom ensam representant af skapelsens herrar åtnjuter en obegränsad högaktning, hvilken hos några af de ogifta damerna af en viss ålder gränsar till ett slags ömt afguderi (registratorn är nemligen en bergad man och ungkarl derjemte), hvilket han delar med älsklingskatten och favoritpredikanten. Registratorn sätter ifrån sig thåkoppen, slickar sig om munnen och snyter sig. Spänd väntan. Med väl beräknad, men ack, huru grym långsamhet, tar han derpå af sig glasögonen, torkar dem omsorgsfullt, sätter dem åter om möjligt ännu långsammare tillbaka på sin tunna, i tippen starkt rosenfärgade näsa, ser sig med ett illparigt leende omkring i kretsen och utbrister slutligen: Uppfinningen rör er allesammans mina damer! — Oss? Ny upp